Det har blivit en riktigt vinter med snö och is för första gången på många år, och bor man i skärgården är det extra viktigt med rätt kunskap om hur man beter sig på isen.
I förra veckan stod isvaksträning på schemat för Värmdö skärgårdsskolas högstadieelever.
Det är runt minus fem grader i luften och en svag sol glimtar genom ett tunt molntäcke. På skolbryggan vid Bruksfladen på Djurö har ett trettiotal pirriga och spända niondeklassare samlats för eftermiddagens idrottslektion, som är något utöver det vanliga.
– Eftersom vi är en skärgårdsskola ingår verksamhet på vattnet som paddling, skutsegling och isvaksträning. Men på grund av isläget på senare år har vi inte kunnat genomföra den här övningen sedan 2016, berättar Terese Lindstrand, mentor för årskurs nio och den som håller i dagens övning, som även genomförs för sjunde- och åttondeklassarna under veckan.
Många har ingen tidigare erfarenhet av livräddning på is, även om en del testat via till exempel sjöscouterna.
– Men ö-eleverna brukar köra vem som kan springa längst på isen innan man går igenom. Det är tydligen gammal skärgårdstradition, har jag lärt mig, säger Terese Lindstrand.
Övningen är frivillig, och den som vill delta ska först med hjälp av isdubbar åla sig fram över en porös del av isen ungefär tjugo meter ut i viken, för att därefter hoppa ner i en upphuggen vak och ta sig upp själv med dubbarna.
Innan får klassen en genomgång i hur man kan läsa av olika sorters isar, var svag is kan tänkas uppstå och vilken utrustning som är livsnödvändig. Några får en åthutning efter att under gårdagen tagit sig ut till ett par bojar som ligger en bit längre ut i viken utan någon säkerhetsutrustning.
– Ni hade ren tur som inte gick igenom, säger Terese Lindstrand skarpt och förklarar att på kärnis klarar en vuxen människa att gå på bara fyra centimeter, men är isen porös kan den vara tio centimeter tjock och ändå inte bära.
Ritvars, Sebastian, Mattias och Hugo är några av de taggade elever som förbereder sig med isdubbar. Att delta i övningen var självklart för dem.
– Men nu känns det nervöst. Värst är när man ska springa upp sen efteråt.
– Nej värst är nog kylan!
Nervositeten byts dock snart i förtjusning när en efter en hoppar ner i vaken. En del studsar snabbt upp och springer mot den uppvärmda bastun i skolbyggnaden till klasskompisarnas applåder, medan andra ligger kvar en stund i det nära nollgradiga vattnet och ser nästan ut att njuta av kylan, eller åtminstone av det stegrande jublet från publiken. Under tiden sjunker pulsen snabbt och Terese håller koll på att de kommer upp i tid.
– Det var lite kallt! Man tappade känseln. Händerna gör lite ont nu och det sticker i benen, annars känns det helt ok, säger William som låg i hela två minuter i vaken.
Terese Lindstrand är efter övningen nöjd och stolt över sina elever.
– De är så modiga och duktiga. Det är många fler som gör det än vad man tror och de är så stolta över sig själva efteråt. Sen tror jag de tänker både en och två gånger innan de springer ut på isen igen. Vissa saker kring hur kroppen reagerar behöver man känna.
