Planeringen och arbetet med den stiftelseägda minneslunden i Arholma har tagit lång tid, nästan 30 år. Nu när anslagstavlan är på plats är den klar. Ännu längre tid finns det utrymme för på själva platsen, för tanken är att stenarna som läggs i muren till minne av dem som har asksatts ska få ligga kvar i eviga tider.
Vi cyklar den barrbelagda stigen in i den nyss avlövade skogen. Längre fram blänker det i grått mellan trädstammarna. Det är havet. Skogen öppnar sig i en glänta omgärdad av höga tallar. Vi ställer cyklarna och går in genom öppningen i en låg mur av rundslipade stenar.
– Titta! det har redan börjat växa mossa här, säger Menna Hagstroem till Sylvia Hvistendahl Manners.
Sylvia stannar till och tittar ner på den låga stenmuren:
– Det är inte många som har valt att lägga minnesstenar på den här sidan, konstaterar hon.
– Vi ska ha pappas sten här nere, säger Menna och pekar på den delen av muren som leder ner mot havet.
– Gravstenarna på kyrkogårdarna tas ju bort efter en tid men här ska de kunna ligga kvar för evigt, säger Sylvia.
Bland stenarna i muren, finns några med namn och årtal ingraverade. Tanken är att anhöriga till den asksatta ska kunna lägga en minnessten i muren för att ha en plats att gå till men alla har inte valt att göra så. Arholma minneslund står det på en anslagstavla i trä till höger om ingången. Sylvia och hennes man Ingvar Manners fick idén till minneslunden för nästan 30 år sedan. 23 personer har asksatts här men först nu när anslagstavlan är på plats är den helt klar. Askan grävs ner någonstans i de sju stencirklarna som finns längre upp i sluttningen, inbäddade i lingon- och blåbärsris. I den mittersta cirkeln växer en finnoxel.
– Man ska ha anknytning till Arholma för att asksättas här men man behöver inte vara fast boende. Ett fritidshus kan ju binda ihop en hel släkt, säger Sylvia.
Som för familjen Hagstroem som har sitt fritidsboende här. Menna är uppvuxen på ön och hon kom tidigt med i projektet.
– Jag skulle bara göra ritningar för att söka bygglov, säger Menna, som inte är landskapsarkitekt men hon är arkitekt.
Ju mer hon engagerade sig, desto viktigare blev minneslunden för henne.
– Jag jobbade fram texter om platsen, gjorde efterforskningar. Man kan ju inte gräva ner askan var som helst. Asksättningsplatsen tänkte jag först formge som en spiral. Men då kanske barnen ville springa omkring och leka där.
Därför blev det cirklar i stället, som cirklarna som sprids på vattnet när man kastar i en sten.
När Mennas pappa dog asksattes han här. Det var Sylvia som höll i begravningsceremonin men själva asksättningen får de anhöriga inte vara med under. Den sköter stiftelsen och enligt länsstyrelsens direktiv ska den ske på en plats och vid en tid som de anhöriga inte ska känna till. En minneslund ska vara en anonym form av gravplats. De första minneslundarna i Sverige skapades i Malmö och i Västerås 1959. Minneslunden i Skogskyrkogården i Stockholm kom till 1961. Det var inte så länge sedan men jordning av aska har förekommit sedan bronsåldern. Alla som är bokförda i Sverige ges rätt till gravplats under 25 års tid och begravningsavgiften betalas till den församling i Svenska kyrkan som man är bosatt i oavsett om men är medlem eller ej. Undantaget är Stockholm och Tranås där det är kommunen som är huvudman för begravningsverksamheten.
Trots att det finns en kyrka på Arholma, som byggdes 1928 och invigdes av ärkebiskop Nathan Söderblom, har det aldrig funnits någon begravningsplats på ön. Sylvia och hennes man Ingvar flyttade till Arholma från Järna för 40 år sedan. Ingvars pappa växte upp på ön men huset de köpte hörde inte till släkten. De kan se kyrkan från sitt hus. Sylvia är vaktmästare där och varje lördag går hon upp till kyrkan och ringer in helgen klockan 18. Redan 1995 började Sylvia och Ingvar undersöka intresset för en minneslund i församlingen. I slutet av 90-talet visade det sig att Väddö församling, dit kyrkan hör, inte hade råd att finansiera en begravningsplats. Stiftelsen och föreningen Arholma minneslund bildades då för att fristående från kyrkan skapa en minneslund på ön. Nu är de ett 100-tal medlemmar. 2005 gav länsstyrelsen stiftelsen sitt tillstånd.
Inspirationen för Sylvia och Ingvar var en kolerakyrkogård som de hade sett i Rumshamn inte långt från Simpnäs.
– Vi åkte runt och letade men ingen på Arholma ville släppa till mark. Till slut kom vi på att vi kunde använda den här platsen. Det var ett gammalt skogsskifte som det inte skulle byggas på, säger Sylvia.
De skänkte marken till stiftelsen och det är här vi står nu nästan 30 år senare:
– Det har tagit tid och det är bra, säger Sylvia.
Utan att stressa har de med gemensamma krafter arbetat fram minneslunden. De har burit sten, huggit ner träd, snickrat, planterat, röjt. Föreningen sköter det operativa och stiftelsen det juridiska.
Till vänster om asksättningsplatsen står ett skydd, som ser ut som ett litet tempel med ett båtformat tak med tjärade takspån. Det bärs upp av tio åttkantiga träpelare, som vilar på kvadratiska socklar i granit, huggen på Väddö.
– Det kändes viktigt att man kunde vara här även när det regnade och då kom idén till taket, säger Menna.
Ingvar har snickrat stommen till taket efter hennes ritningar. Hon ställer sig under taket och läser högt ur texterna som hon har skrivit om platsen, Skeppet är ett rum i kontrast till naturen runt om kring. Ett öppet rum där vinden blåser igenom. Här finns möjlighet att söka skydd från regnet. Finna trygghet mitt i stormen, den yttre och de inre motsatserna och olikheter i tillvaron blir tydligare; sol-skugga, liv-död, natur-byggt, sten-trä. Barrträd -lövträd, evigt-föränderligt.
Det är en fin akustik där under, som bär orden långt. Här uppifrån skymtar havet och den gamla betongbunkern som ligger i vattenbrynet. Utsikten, är den tredje delen av minneslunden.
– När vi klättrade upp på taket på bunkern blev vi hänförda över utsikten. I skogen är det lugnare men när man har sorg kan man ha behov av få ett utlopp för sina känslor, säger Menna.
Sorgen har många uttryck och utsikten behövs för de starka känslorna, där den vidöppna horisonten och havets dån ger oss en annan sorts plats för våra tankar, skriver Menna.
Vi går ner för slänten och upp för den tjärade rampen till bunkerns tak. Mitt på taket står en rund bänk och i mitten av den finns en kompassros huggen i röd granit. Mot staketet som omgärdar platsen lutar man sig gärna och spanar ut mot horisonten.
– Jag tycker så mycket om stjärnor och planeter och på morgonen kan jag gå hit ut och titta mot Merkurius. Vänder man sig sen om, ser man skogen. Jag tycker om kontrasterna, säger Sylvia. Under Allhelgonahelgen brukar de hålla en kort ceremoni med ljuständning, musik och diktläsning i Skeppet.
– Även Arholmabor som inte är med i stiftelsen kommer med och så kan man tända ett ljus för de anhöriga som är asksatta här eller för någon annan som man vill minnas, berättar Sylvia.
Det är inte många platser i naturen förutom kyrkogårdar, som det finns utrymme för döden och sorgen men här är en sådan. Det är fridfullt men inte dystert.
– Vi har haft musikprogram uppe i Skeppet och pilgrimsgudstjänster och det var ett ungt par som gifte sig här på Utsikten. Det här ska även vara Arholmabornas plats, säger Sylvia.
Vi går förbi anslagstavlan där Mennas texter finns att läsa, går ut genom öppningen i muren, tar cyklarna och rullar sakta över barrstigen genom skogen.
