M/S Jehander 1 går i skytteltrafik mellan grusåsen vid Löten i Uppsala och hemmahamnen i Hammarby. Sanden forslas på ett långt rullband genom fartyget och över till ett annat rullband på kajen vid betongfabriken i Sjöstaden. Så länge gruset i Uppsalaåsen räcker knogar Jehander vidare, för efterfrågan på betong är hög.
M/S Jehander 1 kommer glidande i sakta mak in mot Hammarbyslussen. Det 75 meter långa och 8,5 meter breda fullastade fartyget gick från Löten i Uppsala vid niotiden i morse efter att ha lastats med grus och sand i olika form och grovlek från Uppsalaåsen. Nu ska hon till hemmahamnen på andra sidan slussen. Det är Bosse Buhre som kör. Han har jobbat på Jehander sedan hon sjösattes 1970. Han är pensionär men kör ändå. Enligt ett invecklat skiftschema växlar han och den andra befälhavaren Johan Bäckström arbetsuppgifter med varandra. Innan Johan kom till Jehander körde han Waxholmsbåtar, bland annat ångbåten Saltsjön men när Johan fick barn bytte han passagerare mot grus på grund av arbetstiderna. En tredje besättningsman, Mika Kasket, finns med ombord men han har blivit magsjuk och har isolerats i sin hytt. Numer jobbar de varannan vecka och alternerar med ett annat gäng. På 70-talet var både arbetet och arbetstiderna annorlunda.
Jehander slussar och går lugnt in till Hammarby kaj. Johan kastar förtrossen och prickar. Det fullastade fartygets reling ligger fler meter under kajkanten men kommer att stiga vartefter lasten lossas.
När Bosse Burhe började jobba på Jehander var arbetet mycket mer arbetskrävande.
– Då jobbade man varje vecka och det kunde bli uppåt en 250 timmar i månaden. Det var mycket mera folk som jobbade med lastning och lossning då, berättar Bosse.
Han klättrar upp på kajen och sneddar ut genom grinden i staketet som går runt kajplatsen. Han ska handla blåbärssoppa och skorpor till sjuklingen medan Johan Bäckström börjar med lossningen. Numer står ingen och lossar sand med skyffel. Det är faktiskt inte en enda skyffel i sikte ombord på Jehander 1. Skyfflarna har ersatts av ett rullband som går genom hela lastrummet under grushögarna, som rinner ner på bandet i jämn takt tack vare skakborden som drivs av 96 stycken vibratorer. Genom en lucka i fören passas rullbandet på kajen in under Jehanders rullband med hjälp av en kran som Johan manövrerar ombord. Rullbandet går från kajen över tvärbanan till betongfabriken i Hammarby.
– Nu lutar det lite, säger Johan.
Han kikar ner i lastrummet och trycker på några knappar i panelen med lysande lampor så att några luckor i lastrummet öppnas, andra stängs och lasten lättas så att båten varken blir fram- eller baktung. När lastrummet är tömt petar Johan bort grus med en flera meter lång metallpinne med en v-formad klyka längst fram.
– Det är viktigt att olika sorters grus inte blandas, så att till exempel för grova gruskorn kommer in i finkorniga betongblandningar.
Allt som allt ska de lossa 650 ton grus av en sort som ser mer ut som sand och 150 ton grövre grus som kallas för ärtor. Gruset är fördelat på sex lastrum. Johan håller koll på de orange lamporna på hög stolpe på kajen som blinkar när det är färdiglossat av en viss sort.
– Jag måste gå fram och kolla att sjöbandet spolar, säger Johan.
Vi går mot fören och klättrar ner för lejdaren som leder in under lastrummen. Där finns den kraftfulla bogpropellern. En kvartstrappa ner kan vi komma in i utrymmet som går längsmed rullbandet. Johan visar trärälsen som han har byggt för att en enkel rullvagn ska kunna köra de tunga vibratorerna som mellan varven behöver underhållas eller bytas. Att slippa bära dem i det lätt klaustrofobiskt trånga men väldigt långa utrymmet underlättar. För sin uppfinning kommer han att få ta emot en belöning av Stiftelsen Sveriges Sjömanshus under belöningsceremonin nästa vecka.
Bosse kommer tillbaka med blåbärssoppan, skorporna och en kanellängd. Han sätter på perkolatorn och skär upp längden i matrummet bakom styrhytten. Vi hinner med en fika medan det sista gruset lossas. Telefonen ringer och de får en beställning på en last som ska hämtas i Löten för att köras till Värtan i morgon, 1 050 ton grus var av 300 ton är de grövre ärtorna. Det ska hämtas i kväll men först ska dagens last lossas. Större delen här och nu men sen ska Jehander tillbaka in i Mälaren till Ulvsunda där de ska lossa 370 ton. Orsaken till att de inte gick dit först är att hamnen där är för grund för att hon ska kunna gå dit fullastad.
Det skulle kunna vara väldigt dammigt ombord men sanden och gruset är fuktig och när rullbandet vänder och rullar in i fartyget igen spolas det av.
Klockan kvart i tre lossar Johan trossen i fören och Bosse aktertrossen.
Enligt Bosse kan man med minsta möjliga marginal vända runt det 75 meter långa fartyget direkt utanför Hammarbyslussen men det är på håret.
– Det är precis så att man kan vända men vi kör ner till Luma och vänder där.
De tre motorerna drar igång och vi far öster ut några hundra meter till Hammarby sjö och vänder runt. Vid kajen i Norra Hammarbyhamnen skymtar vi Jehander 2 men hon är inte längre i trafik. Balladen om Jehander 2 finns insjungen på klingande göteborgska. Johan går in i kontoret bakom styrhytten, hittar låten på Youtube och spelar upp den medan vi slussar tillbaka in i Mälaren.
En fullastad Jehander motsvarar 100 billaster. Varje år transporterar Jehander motsvarande 11 000 lastbilsekipage enligt Jehanders webbsida. Regeringen har signalerat att sjötransporterna av miljöskäl ska främjas men samtidigt blir kajplatserna allt färre i Stockholm med omnejd.
På vägen mot Ulvsunda pekar Bosse ut platser där Jehander tidigare lossade sin last, på Liljeholmen, i Gröndal och även i Hornsberg. Där har det nybyggts sjönära bostadsrätter och fler ska byggas.
– Hur ska sjötransporterna kunna bli fler när det inte finns några kajer kvar? undrar Bosse.
På 1970-talet var Uppsalaåsen som de hämtar gruset från 28 meter hög. Nu hämtar de på 20 meters djup.
– Vi kommer att fortsätta köra så länge det finns grus i Löten och det kommer det att göra i 20-25 år till, säger Bosse Buhre.
