KRÖNIKA. Allt färre historiskt intressanta byggnader bevaras samtidigt som allt färre äldre hus byggnadsminnesförklaras. I skärgården finns ändå en rad aktörer som värnar hus med kulturhistoriska värden. En av Skärgårdsstiftelsens huvuduppgifter är att bevara och underhålla sina många äldre byggnader. Ett flertal platser runt om i arkipelagen har av staten pekats ut som riksintresseområden för kulturmiljövården och på nästan alla öar finns hembygdsföreningar och museer som slår vakt om orternas historia. I de sammanhangen betraktas kulturvärdena främst ur ett musealt perspektiv där de inte sällan skyddas med restriktioner och förbud.
Det finns också kulturhistoriskt värdefulla byggnader, som stiftelser och stat ännu inte lagt vantarna på, vilka ägs och bebos av privatpersoner. De ställs inför ett delikat dilemma när husen måste renoveras och byggnadernas bevarande ska balanseras mot en nödvändig utveckling. Ingen kan leva i ett museum samtidigt som det vore helgerån att ge en gammal redargård en Extreme Makeover vilket det tyvärr finns exempel på.
Ibland tycks en slags märklig nybyggaranda infinna sig hos vissa när de tillträder sina nyinköpta fastigheter. Kåkarna, liksom naturen, ska tämjas och stöpas efter den nytillträddes vilda idéer. Samtliga träd som skymmer havsutsikten jämnas med marken. Hällkaret framför huset fylls med betong så att man kan ta sig fram bekvämt. Alla svalbon under takskägget petas ner eftersom fåglarnas träck smutsar ner det nyanlagda, gigantiska, altandäcket och boden fylls med all tänkbar teknik av senaste modell. Paradoxen fulländas när nybyggaren, som betalt sex miljoner för den lilla boden i hopp om att få njuta det enkla och ursprungliga, missmodigt konstaterar att han trots storsatsningarna ändå saknar något viktigt.
Så hur kan då en rimlig balans uppnås mellan att bevara och utveckla ett gammalt skärgårdshemman? Det är alltid klokt att skynda långsamt liksom att skaffa sig kunskap om huset man just köpt och om ortens byggtradition. Det skadar inte heller att kommunicera sina ombyggnadsplaner med grannarna och det gamla ordspråket ”ta seden dit man kommer” bör i kontexten tas på största allvar.
För att lyckas med ett sådant renoveringsprojekt krävs fingertoppskänsla och rimliga kompromisser. Genom att värna det ursprungliga bevaras det som bidrar till att göra skärgården unik och säregen men det får aldrig ske på de boendes bekostnad.
Det finns redan tillräckligt med ”Skansenprojekt” och inskränkningar i den här landsändan. Ska skärgården hållas levande året runt måste den få utvecklas och brukas av de som bor där.
