Att det pågår en utfasning av giftig bottenfärg är de flesta båtägare idag medvetna om. Men när det kommer till hur färgen ska avlägsnas från skrovet är många rådvilla. En häftig debatt har blossat upp kring bland annat blästringens för- och nackdelar, och flera blästringsfirmor har slutat ta sig an båtar helt och hållet. Vad gäller egentligen?
Det är en solig och blåsig fredageftermiddag nere på Albano båtklubb vid Brunnsviken. Här har ett tiotal medlemmar samlats för titta på en provblästring av en medelstor motorbåt, som står uppställd på en stor presenning på gårdsplanen.
– Vi har blästrat tio båtar två år i rad och skulle göra likadant nu i höst. Men när jag ringde så sa blästringsfirman att de inte blästrar båtar längre. Då blev jag orolig, berättar Bernt Olander, sjö- och upptagningsansvarig i klubben.
I höstas gjordes en undersökning om hur mycket gift som finns på klubbens båtar.
– Men vi kan inte tolka resultatet. Det finns inga gränsvärden, ingen fattar något. Vi vill veta om vi gör rätt, säger Bernt Olander.
Därför har han idag bjudit in bland annat stadens miljöinspektör för att se hur klubben arbetar och klargöra vad som gäller.
Av Stockholms stads 51 båtklubbar ligger merparten i Mälaren. Endast tio är Östersjöklubbar, varav Albano båtklubb är en. Direktiven kring vilka metallhalter som är tillåtna i båtbottenfärgerna skiljer sig beroende på uppläggningsplats.
– TBT, tributyltenn, är förbjudet överallt. Det är nolltolerans. Men eftersom salthalten är högre i Östersjön är systemet inte lika känsligt här. Det innebär att här är det tillåtet med en viss halt andra biocider, som koppar och zink. Det är det inte i Mälaren, förklarar Carl Rönnow som är miljöinspektör från Stockholms stad. Därmed går det inte att säga att en viss färg är tillåten eller förbjuden generellt, utan allt hänger på vilket vatten den ska användas i.
Miljöförvaltningens mål är att samtliga båtar med hemmahamn i Mälaren ska vara sanerade från biocidfärger till utgången av 2020. Därför har man undersökt skroven med en röntgenmetod, så kallad XRF, för att inventera läget. Den ska vara nära hundraprocentigt tillförlitlig på plastskrov, men sämre på trä- och plåtbåtar.
– 2016 hade 91 procent av de 1 500 undersökta båtarna, varav merparten ligger i Mälaren, någon form av biocid på skrovet. 2017 låg siffran på 85 procent, vilket fortfarande är väldigt mycket, säger Carl Rönnow.
För att avlägsna skrovfärg finns det tre av kommunen rekommenderade metoder: skrapning, slipning och blästring.
– Vi lägger ingen vikt vid vilken man väljer så länge det utförs kontrollerat, och vi tror att alla tre behövs om vi ska nå målet om biocidfria båtar. Men kring just blästring har det blivit en enorm debatt, säger han.
Kritiken har framförallt handlat om att gifterna lätt sprids i luften om blästringen inte genomförs på rätt sätt. I höstas gick Transportstyrelsen därför ut med nya riktlinjer, bland annat med anledning att LOVA, bidrag för lokala vattenvårdsprojekt, betalats ut till båtklubbar för just blästring.
– Risken är ju att miljöfarliga ämnen har spritts mer nu än om färgen hade fått sitta kvar. Det hade kanske varit bättre att lägga pengarna på andra metoder, sa Lina Pettersson som är miljöansvarig på Transportstyrelsen då till SVT.
Att just låta färgen sitta kvar, men täcka över den med en så kallad spärrfärg som ska hindra att något av de giftiga ämnena läcker ut, är en fjärde metod som förespråkas av en del blästringsmotståndare. Den rekommenderas dock inte av Miljöförvaltningen:
– Det finns ännu inte forskning som visar att spärrfärgerna håller för mekanisk nötning, till exempel vid borsttvätt. Dessutom löser den inte problemet med påväxt på skrovet, menar Carl Rönnow.
Till följd av debatten har nu många blästringsfirmor dragit i bromsen och helt slutat att blästra båtskrov.
– Vi har stått i valet och kvalet, på grund av allt snack, säger Martin Erlandsson, vd för Blästermäster som utför dagens demonstration.
Än så länge kör de dock på. Metoden de använder sig av kallas fuktblästring, vilket innebär att färgen kapslas in i vatten och rinner ner längs med kölen, där det sedan samlas upp tillsammans med sanden på en presenning på marken och lämnas på deponi som miljöfarligt avfall. Tillvägagångssättet ska innebära att 90 procent mindre damm genereras jämfört med traditionell torr sandblästring. En skillnad är också att hela båten inte behöver täckas in, vilket gör det lättare att se vad man håller på med.
– Första året körde vi med torr sand och det var fruktansvärt. Inte nog med att det blåser runt trots att man tror att det är tätt, båten blir full med sand invändigt också, berättar Bernt Olander.
Albano båtklubb har fått LOVA-bidrag för just blästring sedan tre år tillbaka.
– Vi har hela tiden haft en väldigt bra dialog med myndigheterna och inte tagit ett steg utan att de varit involverade, säger Roland Andersson som håller i projektet på klubben.
Miljöförvaltningen gick innan påsk ut med en anmodan till samtliga båtklubbar, där de själva fått svara på hur och när blästring ska ske i klubben.
– Det är ett försök från vår sida att vara mer proaktiva och skruva ner tonläget kring just blästring. Då kan jag granska planen och sen komma ut och se till att klubbens egenkontroll fungerar. Gör den inte det så stänger vi ner, säger Carl Rönnow.
Efter dagens förevisning verkar dock miljöinspektören nöjd, både med förberedelsearbetet som Albano båtklubb gjort och med blästerfirmans teknik. Med det beskedet känner både Bernt Olander och Martin Erlandsson lite mer tillförsikt.
– Ja, det känns bra. Det är ju så här vi har gjort hela tiden, säger Martin Erlandsson.
Fakta/Blästring
• Blästring är en rengöringsmetod som innebär att man med en stark gasström blåser partiklar, ofta sand, mot ytan.
• Får bara utföras av professionella aktörer.
• 2016 betalade länsstyrelsen i Stockholm ut 2,2 miljoner kronor i bidrag till båtklubbar för att blästra bort giftig bottenfärg, inom ramen för LOVA.