Orren var en karaktärsfågel i skärgården fram till 1950-talet, men har minskat kraftigt i antal. Exakt varför är oklart, men ett av flera möjliga skäl anses vara minkens framfart. Orren är mycket utsatt då den häckar på marken.
”Orren förekommer med en svag och minskande stam i Stockholms skärgård”, skriver Martin Tjernberg i Upplandsfåglar från 1996.
– Varför orren minskat i skärgården är ett omdiskuterat ämne. Jag vet att det finns enstaka orrar kvar på Stora Nassa och Björkskär efter egna observationer. Ibland tar de sig ända ut till Horssten, där de brukade ses då och då eftersom den ofta besöks av ornitologer, säger Mats Gothnier på länsstyrelsen i Stockholm och fortsätter:
– Även Bullerö hade ofta orre förr. Troligen kontinuerligt under 1980-talet, men där lär de vara borta numera. När de försvann eller varför vet jag inte riktigt. Har hört att den under 1970- och 1980-talet ska ha funnits på flera öar, men de verkar borta numera. På Huvudskär där jag ofta skådar finns inga observationer sedan 1980-talet. Det enda stället där jag vet att orren numera är ganska pålitlig är kring skjutfältet på södra Utö. Kunskapen om orren i skärgården är ganska dålig. Kanske för att den inte ingår i de inventeringar som görs med jämna mellanrum av kustfågel.
Håller sig i skymundan
Orren huserar i skärgården tack vare all björk med björkknoppar som ger viktig föda på vintern. Bär och frön ingår också i dieten. Tidigt på våren börjar orrhanen att spela i skärgården. Under spelet blåser och kuttrar de, springer omkring, låter vingarna hänga ned och reser upp och breder ut stjärten. Ofta utkämpas häftiga strider mellan tupparna. Även hönorna kommer fram till lekplatsen, men håller sig mera i skymundan och uppsöks då och då av de segrande tupparna. Särskilt under spelets höjdpunkt i april, under de så kallade hönveckorna, utmanar tupparna varandra, ibland med våldsam tuppfäktning.
Orren trivs i öppen terräng, exempelvis i skogsbryn, i myr- och sjörika marker samt i ytterskärgårdar. Om det blir gott om snö och kallt på vintern låter sig orren snöas över i en så kallad orrgrop med spillning på botten. Snön isolerar och skyddar mot kylan. Kanske har någon vinterskidåkare fått hjärtat i halsgropen när han skidat på en orre i en sådan grop och som snabbt far till väders.
Överväger rostfärg
Orren är en ganska stor och kraftigt bygd hönsfågel cirka 50 centimeter lång. Hanen är glänsande blåsvart med klarröda valkar över ögonen. Han har en djupt kluven stjärt vars yttersta fjädrar är böjda utåt. Hönan har en svagt kluven stjärt. Den utfärgade hönan har övervägande rostfärgade och gulbruna kamouflagefärger och ljusare fjäderkanter.
När det blir dags för häckning krafsar honan upp ett enkelt bo i marken, gärna i skydd av en buske som fodras med strån, vissna blad, granbarr och fjädrar. Hon lägger 6-11 ägg som ruvas i 26 dagar av henne själv. Äggen är gulaktiga med små bruna fläckar och punkter. När äggen kläckts lämnar kycklingarna boet och börjar söka föda själva. Den första tiden är insekter en viktig del i dieten. Kycklingarna kan redan efter några dagar flyga, men håller sig i närheten av honan den första tiden och blir självständiga efter tre månader. Ungarna håller ihop med honan in i september då de delar upp sig i hön- och tuppflockar.
Äter växter
På samma sätt som för alla djur som lever i så kallad polygami, tar hanen ingen del i vården av ungarna. Bastarder genom korsbefruktning mellan orre och andra hönsfåglar har påträffats.
Under vår, sommar, och höst äter de gamla fåglarna nästan bara växtföda på marken och på vintern i träd och buskar. Fågeln äter även skott av tall, ljung och en.
Orren är en stannfågel och flyttar inte söderut på vintern.
Tack vare sitt välsmakande kött räknas orren som ett värdefullt villebråd vid jakt. Orren jagas under hösten med trädskällande fågelhundar, men även med stående fågelhund. Under vintern är smygjakt med kulgevär vanligt, när orren äter knoppar i björktopparna. Orren beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné under det vetenskapliga namnet Tetrao tetrix, vilket betyder lyrstjärt och tetrix anses vara ljudhärmande.
Källor: Skärgårdens växter och djur av Klas Rune Johansson, Nordens fåglar av Roland Staav och Thord Fransson, Fågelguiden, Wikipedia, Upplands fåglar, människor och landskap genom 300 år. Fredriksson R och M Tjernberg 1996.
