Det är en alldeles för tidig morgon, mörkret har ännu inte släppt sitt grepp över husen och tjockan ligger tät, när Anders Södergren svänger in mot Sandhamns brygga. Han är Skärgårdsstiftelsens tillsynsman på Grönskär och ska ta mig ut till ön. Fyren på Grönskär håller på att renoveras, fogarna mellan stenarna har släppt, putsen lossnat. Vädrets makter ger ingen nåd i kustbandets utkanter, inte ens mot vackra fyrar. Just nu har dock renoveringsarbetet tagit vinterpaus.
– Man har fogat om mellan stenarna ungefär elva meter upp och lagt ny puts invändigt. Rutorna skulle bytas, men skruvarna var fastrostade. Renoveringen ska vara klar till sommaren, säger Anders Södergren.
Det är en ovanligt varm novembermorgon med svag bris. När vi lämnat Sandön bakom oss och passerat Korsö väller dygnsgamla, meterhöga dyningar fram.
– Det blåste ganska mycket för ett par dagar sedan, det är gammal sjö. Det är ganska grunt här också, det gör det värre, säger Anders Södergren, som med van hand parerar vågorna.
Mörkret ger sig i sakta mak av och lämnar en vacker dimma kvar över arkipelagen.
– Trist att det skulle bli så dåligt väder, säger Ander Södergren, som föredrar en sol som mer obehindrat sveper sina strålar över öar och hav.
Obeboligt på grund av fukt
Hade det varit lugnare på vattnet hade vi tagit Anders utombordare och lagt till vid 
Grönskärs norra hamn. Den större kabinbåten vi nu färdas i, kan inte ta sig in där, det är för grunt. Vi lägger istället till vid kolbryggan på nordvästra sidan av ön. Avbäraren som består av en stock med gummidäck är dock upplagd på land, kedjorna ska bytas. En tamp flyter försåtligt i vattnet, nästan som om den ber om en propeller att linda in sig i. Anders hustru Pia bär av med händerna mot kajen, hoppar upp och förtöjer båten. Vi tar oss över de våta, hala, klipporna upp mot fyren. Anders stannar kvar för att hindra att båten slår mot kajkanten.
– Här ligger fyrmästarens, fyrvaktarens och fyrbiträdets bostäder. Det fanns en rangordning om vilka som bodde var, säger Pia Södergren och pekar mot tre på rad liggande byggnader i olika storlekar.
Det ståtliga stenhuset visade sig ganska snart efter uppförandet vara obeboeligt på grund av fukt. Den förste fyrvaktaren Petter Gellman drabbades av livslång ohälsa på Grönskär. Vid 1800-talets mitt uppfördes istället ett trähus för fyrmästaren och ett hus för fyrvaktare och fyrbiträde. Stenhuset fungerade då som förråd.
Ritad av en av Sveriges främsta arkitekter
Tidigaste beläggen för ett sjömärke vid Sandhamnsledens inlopp finns från 1600-talets mitt, det utgjordes då av en båk i trä, belägen på Grönskär. Att märket var viktigt för sjöfarten, kan man läsa i en rapport från slutet av 1600-talet. I den föreslås att den då nedblåsta båken uppförs på nytt eftersom flera farkoster förolyckats när de ”icke finna sin känning”.
Av olika anledningar dröjde dock båkbyggnationen ända till dess att kungen själv i december 1724 krävde att den skulle stå klar till nästa vår. Efter att även denna så småningom blåst ner bestämdes efter många om och men att en fyrbåk skulle uppföras. Den elva meter höga och, vid basen, åtta meter breda stenkolsfyren stod klar 1770. Byggnaden var ritad av Carl Fredrik Adelcrantz, en av Sveriges främsta arkitekter. Fyren ansågs snabbt ha för låg höjd och fick en tillbyggnad. Men vi gör en paus i historievandringen. Nu är det dags att träda in.
Fyrens breda bas gör trappvandringen enkel. En bit upp framträder fläckarna i putsen tydligt, det är saltkristaller. Grönskärs fyr har sedan starten haft problem med fukt, Anders Södergren berättar att han skrapar ungefär två hinkar salt från väggarna varje år. En trätrappa leder sista biten upp i tornet. Lanterninen är inte kvar i originalskick. Numera är det soldriven ledlampa som gäller. Sikten är obefintlig. Byggställningar omger toppen av fyren och dimman vägrar ge med sig. Besöket får bli kort denna gång. Vintern är Grönskärs egen tid då ön inte vill störas av nyfikna besökare. Visiten ger ändå en insikt i hur utskärslivet måste ha tett sig för fyrarbetarna.
– Det var ett hårt liv. När båtarna blev isgående var det oftast fiskare som var fyrbiträden. De behövde arbete under vintern när fiskebåtarna var infrusna. En fiskare berättade att mjölken ibland hade frusit i skafferiet när de varit uppe i fyren och eldat, berättar Anders Södergren, när vi halkat tillbaka ner till båten.
Fick nytt liv
1961 släcktes Grönskärs fyr och ersattes av Revengegrundets kassunfyr, en bit längre ut. Sedan 1984 tillhör både fyren och marken Skärgårdsstiftelsen. Knappt 40 år efter att fyren släcktes fick den dock nytt liv. Sedan fyrentusiasten Magnus Rietz engagerat sig i byggnadens öde tändes den år 2000 återigen under pompa och ståt.
Anders Södergren har varit tillsynsman på Grönskär sedan 2008. Han sköter naturvård, underhåll av byggnader och guidar besökare på söndagar under sommaren.
– Vid fint väder brukar det vara åtta till tio båtar som kommer under dagen. Det är fler än man tror faktiskt.
"Hur mysigt som helst"
Vid sidan av arbetet som tillsynsman arbetar Anders Södergren som snickare. I alla fall ett par år till, innan han går i pension. Turerna till Grönskär tänker han fortsätta med även efter pensionen.
– Sommartid är det hur mysigt som helst att vara på Grönskär och prata med människor som kommer dig. Jag tänker inte sluta med det.
Källor: Lysande skärgård av Anders Hedin, Wikipedia
Fakta/Grönskärs fyr
Tornhöjd: 23,2 meter
Lyshöjd: 33,8 meter
Fyrkaraktär: Long Flash, 0 sekunder
Optik: Ursprungligen öppen kolfyr, numera solcellsdriven ledljus.
