Åsa Wärn Björling, konstnär och eldsjäl – leder en skapande odlarverkstad för unga och vuxna. På Rindö redutt får hennes deltagare måla av växter, lära sig odla och känna en koppling till naturen.
Tunna slöjmoln drar över redutten men värmen ligger tung i luften. Åsa Wärn Björling klädd i mörka plagg går mellan odlingarna utanför den faluröda trähusateljén och vattnar.
Dagens deltagare är få men bekanta, de består av Åsas söner Johannes Wärn och Vide Björling.
– Det skulle ha kommit en flicka med sin mamma idag men de ringde in och avbokade, de var sjuka. Min regel är att om du är minsta förkyld så får du avstå, förklarar Åsa Wärn Björling.
Men pengarna får de alltid tillbaka, tilläger hon. Coronapandemin skapade tvivlet att ens starta en workshop, tänk om ingen kom överhuvudtaget?
– Men det var i sista sekunden som jag annonserade eventet på Facebook. Det har ju kommit folk ändå, säger hon.
Idéen till skapande- och odlarverkstaden grundade sig i hur vissa unga personer med NPF (neuropsykiatriska diagnoser) har svårt för att vara kreativa och skapa i större grupper.
Åsa och hennes man – även han konstnär – initierade en verksamhet med små fraktioner på fyra till sex barn där även vuxna kunde följa med för att skapa tillsammans med dem.
– Min 16-åriga pojke fick en sen Aspbergerdiagnos. Han är jättekonstnärlig men funkar inte när så många är runt omkring. Pressen stiger och allt låser sig, berättar Åsa.
Av Åsas fem barn kunde inte 16-åringen närvara idag men Johannes och Vide har kommit för att måla blommor och fånga humlor. För Johannes är det första gången han är med på workshopen medan Vide har deltagit vid nästan varje tillfälle.
– Jag har målat en ringblomma som jag började med senaste gången, säger Vide Björling och penslar försiktigt på pappret.
Är den klar eller saknas något?
– Den kanske saknar lite av det som finns i bakgrunden… Jag tänker bara fortsätta måla, konstaterar Vide.
Åsa ger Johannes en gyllenbrun ram att använda för att visualisera det han vill få med i målningen. Runt en pallkrage med citronmilis, dillkronor, kungsmynta och timjan – vandrar Johannes med ramen och letar efter sin bild.
Verksamheten började i juni och hölls sista gången för sommaren i onsdags. Temat i skapande odlarverkstaden centreras kring naturen. Åsa vill att deltagarna ska se hur människan är beroende av insekter till maten vi odlar och förstå varifrån den kommer.
– De ska få en ökad förståelse för hur djur och växter samspelar. Jag vill inge en känsla av samhörighet med naturen, förklarar Åsa och fortsätter:
– Jag är övertygad om att vi måste ta hänsyn till pollinatörerna, som kommer här…! Åsa överraskas av Vide som rusar fram med en humla i sina händer.
Som konstnär, inspireras du själv av naturen?
– Nu för tiden syns det i min konst. Men tidigare jobbade jag som grafisk designer och gjorde bara beställningsarbeten på bokomslag och inlagor, säger hon.
Åsa är permanent bosatt på Ramsö sedan 15 år. Tvåtimmarsresorna fram och tillbaka till kontorsplatsen i staden framför datorn tröttnade hon på till slut.
– Jag kände för att göra annat och ägna mig åt egna verk, något jag jobbar främst med idag, berättar Åsa.
Förutom grafisk design har hon dessutom jobbat inom förskola och fritidsverksamhet. Den särskilda pedagogiken Åsa använder sig av för att undervisa sina deltagare har hon hämtat från sin 16-åriga son.
– Lågaffektiv inlärning, det har jag lärt mig av honom. En lärandeform jag märkt att alla människor mår bra av, även de utan diagnos, säger Åsa.
På det vita, fuktiga akvarellpappret i Johannes famn har färg och form trätt fram; gröna stjälkar, gula och lila blomblad.
– Jag har målat lite dillkronor och ringblommor, berättar Johannes Wärn.
Åsa plockar en bit dill och räcker över den till Johannes som för den mot näsan och säger:
– Jag kan inte känna lukten av den, jag är väldigt täppt.
Är du nöjd med ditt verk hittills?
– Jag är inte nöjd med målningen, det kommer jag aldrig att kunna vara men det är ändå en trevlig process att sitta och måla, säger Johannes.
Johannes erkänner att han är väldigt självkritisk. Han jobbar annars som programmerare men ser ingen stor skillnad mellan måleri och programmering.
– Kreativiteten är densamma. Det handlar om att lösa problem som är lik den konstnärliga processen där man hittar en snirklig väg framåt för att nå dit man vill, förklarar han.
Och till den lugna miljö som odlarverkstaden ligger på vill många nå. Under workshopens gång anländer bilar med besökare som nyfiket tittar runt i befästningen.
– Många turister kommer hit och frågar om de får sätta sig och självklart får de det. En grupp från Bangladesh kom och såg vår grönsaksodling och berättade att de äter bladen på zucchini och pumpa. Det kan man visst också göra haha, säger Åsa och skrattar.
Gillar de vuxna som följer med barnen också målandet?
– Det finns ett större motstånd för vuxna att sätta sig och skapa, till skillnad från barn. Vi får se om Johannes klarar av att måla färdigt, påpekar Åsa som växlar leende blickar med Johannes.
