Redan på 1980-talet tänkte Björn Åkerlund i ekobanor när han ville bygga hus på Rågskär, som familjen ägt i generationer. Genom åren har han vidareutvecklat tekniken, även om tillståndsprocesserna inte alltid gått smärtfritt.
– Vi kan inte ha samma lösningar som på fastlandet, säger han.
Sju distansminuter rakt ut från Dalarö ligger Rågskär. En klippig, flack ö insprängd mellan Villinge och Gillinge. Om Rågskär är döpt för att den ligger i rågången mellan de två öarna, eller för att det växer råg i strandkanten, är ovisst. På bryggan tar labradoren Zäta och matte Carina Åkerlund emot när Björn rattar in.
På 1920-talet köpte Erik Åkerlund, som grundade bokförlaget Åhlén och Åkerlund som sedan såldes till Bonnierförlagen, Villingeskärgården för att kunna ägna sig åt jakt och fiske. Björn är sonson till Erik, och har idag som ensam ägare till Rågskär och sju andra öar och kobbar runtomkring tagit vid både ägarskapet och jakten efter sin farfar. Några av öarna som Erik en gång ägde, som Villinge, sålde Björns far till SEB.
Rågskär är den enda av öarna som är bebyggd. Ön saknar konventionella lösningar för el, vatten och avlopp. Trähusens arkitektur, att ”finnas men inte synas”, är minst lika aktuell nu som då. Husen närmst vattnet ligger omlott och följer klippornas mjuka svängningar. Huvudbyggnaden skymtar fram lite längre upp på ön och omfamnar en som en hästskoform, som fångar upp solljuset och bidrar till att värma upp huset. Alla hus är målade i järnvitriol och är sobert grå som klipporna. Arkitekten Rolf Löfström beskriver huvudbyggnaden som det som ger minsta möjliga ekologiska fotavtryck.
– Utgångspunkten var att knycka ner husen bland klipporna och i naturen. Husen är byggda i trä och om många år blir det inte något kvar. Det finns ingen metall eller plast som stör den ekologiska balansen. Att anpassa det till naturen är både för att utsikt och insikt blir så bra som möjligt. Utsikten är jättefin och husen klättrar i bergen. I det sociala utrymmet där man är mest ser man kvällssolen. Idag när klimatproblematiken blir allt större stämmer det som vi ville åstadkomma. Vi gjorde det långt innan det fanns behov av ekologiska hus, säger Rolf.
Björn och Carina bor mer eller mindre på ön från mars till oktober men här finns plats för många barn och barnbarn att komma på besök. Det finns ett antal sovrum och olika gäststugor för att alla ska kunna få en egen sängplats, även om barnen med familjer inte har egna sovrum. Istället är husen byggda för att kunna skalas upp och ner. Det stora huset som innehåller storstuga och kök är stort på sommaren och litet på vintern. Sovrummen har separata ingångar utifrån och kan värmas upp ett och ett.
På öns högsta punkt visar Björn vindkraftverket som byggdes på 80-talet. Det reser sig åtta meter över marken och rör sig inte mycket denna stilla novemberdag. Diametern är 1,8 meter, vilket är den maximala tillåtna storleken utan att behöva söka tillstånd.
– Jag ville ha det där det blåser mest på ön. Men det är värdelöst när det blåser från andra hållet.
Vindkraftverket vrider sig bort från vinden om det blåser kuling för att inte blåsa sönder. Det gav då mer el än solcellerna – idag är det tvärtom. Vindkraftverket producerar 55 eller 110 volt som omvandlas till tolv volt i huset. Björn som är civilingenjör i grunden är mer intresserad av att prata om solenergitekniken idag. Strömmen från solcellerna och vindkraftverket lagras som tolv volt i de nya litiumbatterierna, varifrån en del omvandlas till 220 volt för att kunna använda vattenpumpar, kyl och frys till exempel.
– Litiumbatterierna har två egenskaper. De tar emot laddning snabbare om det lyser mycket sol. Och de är inte lika känsliga som gamla AGM-batterier mot att strömmen sjunker. De är dyrare men också intelligentare, och jag kan kolla laddningen via en app.
Elen som utvinns via solceller räcker till all förbrukning utom värme. I huset sitter nya italienska gasolvärmare, som är snygga och diskreta.
– Men jag måste ha bensinaggregat när det varken blåser eller lyser någon sol.
Arkitekten minns när huset var nytt:
– Barnen sa: Idag skiner solen och det blåser lite lätt så ikväll får mamma köra hårtorken. Jag bär det med mig, jag tycker det var fint att de gjorde den kopplingen.
Nedför backen ligger två utedass. I det ena finns en förbränningstoa. Björn berättar att han för 15 år sedan fick ett krav på sig från Värmdö kommun om att installera en trekammarbrunn.
– Efter tio år kom de ut och hade synpunkter och var väldigt arroganta. De förkastade alltihop. Ärendet låg hos länsstyrelsen innan det skickades tillbaka till kommunen som fick göra om och göra rätt. Det kostade mig massor av tid och kraft att tjafsa om. Obehagligt och inte kul att leva under sådana hot. Jag byggde ju det här på deras rekommendationer. De är väldigt diktatoriska, framförallt när man talar om hållbarhet. Vi kan inte ha samma lösningar som på fastlandet. Nu har jag rinnande saltvatten till toa och disk och en avsaltningsanläggning till dricksvatten.
Med sophanteringen har han också stött på patrull med kommunen.
– Jag är van att ta med det härifrån. Helt plötsligt fick jag höra att jag inte har något avtal för avfallshantering. Jag fick en anläggning som de skulle komma och tömma med en dieselbåt. Helt vansinnigt att ha en båt som åker bara för mina sopor. Jag tar med mig det till Solvik och tömmer. Man måste låta människor ta eget ansvar. För mig är logistiken i ryggmärgen.
Björn har även fått söka tillstånd för att själv ta hand om fekalier, istället för att även de ska hämtas av kommunen.
Du vill leva hållbart utan att de lägger sig i?
– De bidrar inte till det. Jag är 76 år och har levt här hela mitt liv.
Den hållbara livsstilen vill Björn och Carina även förmedla till andra. Därför anordnar de sedan mer än 20 år tillbaka konferenser och event för företagsledningar och deras kunder som får komma ut en dag till Rågskär och basta och äta gott. Matlagningen står Björn själv för.
– Det är smalt nischat. Jag vill få ut dem som talar om skärgården som något exklusivt. Grunden för vår verksamhet är det småskaliga. Förena det enkla med lyx, säger Björn.
– Ett sådant här event kräver otroligt mycket förberedelser. Handla, lasta, vara upp på tårna. Och så kommer urladdningen när man serverar gästerna, säger Carina.
Carina är skånska, men kan nu inte tänka ett liv utan Rågskär.
– Jag drabbades av blixtförälskelse första gången jag steg i land här, och det blev en livslång passion. Havet och ljuden och dofterna, tystnaden, stillheten, båtlivet, att leva med ljuset och vädret, sjöfågeln, de släta klipporna och berghällarna, att få vara så fullkomligt ett med naturen. Allt jag upplevt förut bleknade. Vi bor här ute sju månader om året och vårdar ön som en diamant, säger Carina.
Arbetet med konferenser är ett sätt för Björn att ”jobba in i döden” och idéerna för att göra livet på ön mer hållbart är inte slut.
– Jag vill bygga ut med fler solceller och ha en elbåt som jag producerar el till. Förr eller senare är det dit vi ska.
Tekniken för att bygga ekologiska hus är lättare idag.
– Det finns nya material och vi vet mer om solceller, batterier och så. Björn är duktig på teknik. Man kan inte göra ett sådant här hus för människor som inte klarar tekniken. Fortfarande finns ingen elkabel till Rågskär, och kommer aldrig finnas, säger Rolf.