Sjöfarten förändras. Det blir allt färre nöjeskryssare och fylleriet till sjöss har minskat, men med modernare fartyg ökar de tekniska haverierna och med kriget om knuten blir det desto större militär närvaro i våra inre vatten. Behovet av hjälp från Stockholms slitstarka bogserfartyg tycks dock bestå.
Dagens uppdrag omgärdas av ett visst hemlighetsmakeri. På AIS:en dyker den upp som en oskyldig “fishing vessel”, men i verkligheten är det USS Arleigh Burke, en amerikansk jagare, som ska lotsas in i Frihamnen.
– Det kommer allt fler såna här Natobåtar nu. De är gjorda för att gå fort på öppet hav, men de har ofta inga bogpropellrar och är tunna i skrovet, så de vill väl inte ta några risker när de ska in i trånga hamnar, säger Kenneth Avelin när vi kastar loss med Montfred från Kvarnholmskajen i Gäddviken.
Han har bogseringen i blodet, med en farfar, far och farbror som drivit bogserverksamhet i Stockholm sedan 40-talet. Men att han själv skulle ägna sig åt det var inte självklart.
– Nej, absolut inte. Jag gick sjöbefälsskolan och ville sen helst inte hålla på med bogserbåtar, jag skulle ut på de stora haven. Men sen skaffade man familj och upptäckte att det är fullständigt asocialt att jobba som sjöman.
1986 startade han Marin & Haverikonsult AB, som först var inriktat på skadebesiktningar. Till en början hyrde han båtar innan den första egna bogserbåten, Leif, förvärvades i mitten av nittiotalet. Därefter har flottan utökats stadigt och nu ingår fem bogserbåtar varav de flesta blivit välbekanta inslag på Stockholms vattenvägar, som Tor, Tug och Tom.
– Jag ville döpa dem till korta namn som kunde målas på skorstenen, berättar Kenneth Avelin.
Montfred, som är byggd i Spanien och döpt efter ett berg utanför Barcelona, fick dock behålla sitt namn trots att Kenneth egentligen ville döpa om den till Tyr.
– Det fick jag inte eftersom det redan fanns en båt med det namnet. Det spelade ingen roll att jag kunde visa att den båten ligger på havets botten utanför Dalarö.
Montfred tuffar på ut ur Svindersviken och upp längs Nacka strand. Styrhytten, som påminner om ett kontrolltorn, är rymlig med fantastisk utsikt. Ute i höjd med Fjäderholmarna möter vi upp med Tug, och snart lösgör sig ett stålgrått skrov ur den likaledes grå himlen borta i horisonten. Polisbåtar med blinkade blåljus svärmar som flugor kring den stora kolossen som i sakta mak närmar sig.
Kenneth Avelin kommunicerar via radio med Tug samt med lotsen ombord på jagaren om hur bogseringen ska gå till. Kaptenen på Arleigh Burke har en del dåliga erfarenheter då antenner monterade på fartygets skrov gått sönder vid tidigare bogseringar på andra ställen, och vill därför att bogserbåtarna kopplar sig på sidan om den 154 meter långa jagaren.
– Det kallar vi för jänkarkoppling, de vill ofta ha det så, säger Kenneth Avelin och skakar på huvudet. Själv vill han helst koppla mitt fram i stäven och mitt bak i aktern.
– Då kan vi styra bättre. Ska vi dra den baklänges och sitter i sidan så drar vi bara båten utåt. Och nu ska den här in i en sprängd ränna i Frihamnen som vi måste hålla oss i.
Men han fogar sig efter kaptenens önskemål. En trasslig tamp kastas ner från jagaren men missar däck och får kastas om. Väl kopplade med den tjocka trossen genom nålsögat i aktern följer vi längs med skeppet längs Lilla Värtan tills det är dags att vända.
Kenneth Avelin styr vant bogserbåten med två joysticks och hans son, Daniel Avelin, reglerar vinschen med bogsertrossen med en spak från styrhytten. Båten är en traktortug, vilket innebär att propellrarna sitter i dysor under styrhytten och går att vrida 360 grader. Det gör att den kan styras lika bra framåt som bakåt och i sidled. Dragpunkten sitter längre bak än på en konventionell bogserbåt vilket innebär att ju hårdare den drar, desto mer riktar den upp sig mot båten som blir dragen.
– Det är som en framhjuldriven bil, släpet följer oss, förklarar Kenneth Avelin.
Arleigh Burke vrids sakta runt så att den kommer i enslinje och backar in i Frihamnen. Därefter trycker och drar Montfred och Tug på i jämn takt i för och akter tills det stora fartyget ligger tryggt vid kaj och lotsen tackar för samarbetet via radion. Hela uppdraget har inte tagit mer än någon timme.
– Det gick bra. Men det var ingen vind idag, hade det blåst hade det varit knepigare, säger Kenneth Avelin på väg tillbaka mot Svindersviken.
Uppdraget, dess hemliga natur till trots, är vardagsmat för Marin & Haverikonsult. Genom ett avtal med Stockholms hamnar sköter man sedan flera år all sorts hamnbogsering in och ut ur Stockholms inlopp.
– Det blir mycket uppe i Kapellskär. Där är det väldigt vindutsatt och trångt, och stora rorobåtar som går. De höga passagerarbåtarna tar mycket vind och då ligger vi och knuffar på dem och hjälper dem sista biten när de måste ta ner farten. Det är ett otroligt blåshål och vid fel vindriktningar blir det riktigt jobbigt.
Samtidigt har man jour dygnet runt, årets alla dagar för utryckning till haverier och bärgningsuppdrag av alla de slag. Då är det långt ifrån rutinartat och problemlösningsförmågan ställs ofta på sin spets:
– Då dyker vi först och ser hur båten står, om något är i vägen. Sen handlar det om att flytta last och barlast ombord så att man väger av så mycket som möjligt. Det vill ofta till att man får lite rörelseenergi genom att svänga först och sen dra, så man får igång det hela. Det är lite teknik, säger Kenneth Avelin.
Montfred har kapacitet för att dra 46 ton.
– Det är rätt mycket. Nu när Waxholmsbåten Dalarö gick på häromsisten stod den på med ungefär 160 ton. Är det bara berg och slätt så får vi loss dem. Men har det kommit in något i båten så händer det att vi får spränga. När tyngre fartyg går på grund så brukar det hända saker.
Kenneth Avelin berättar om flera minnesvärda bärgningar, som till exempel när M/S Regal Star gick på grund och drev på Remmargrunds fyr utanför Kapellskär 2018, eller fartyget som för några år sedan körde rakt upp på Fårö i tio knop.
– Kapten ombord sov. När vi frågade vad alla andra gjorde då, tittade han bara på oss och sa: “all people sleeping”, skrattar han. Trots att det vid första anblick såg illa ut gick det bra.
– Kalksten är ändå snällt, kan man vicka lite på båten så bänds det loss små stenar som nästan blir som ett kullager.
Just variationen av uppdrag är rolig, tycker Kenneth Avelin. Även om bärgningsuppdragen minskat på senare tid, eller åtminstone ändrat karaktär.
– Förr om åren var det mycket lastfartyg som gick, och då var det en hel del olyckor; flera om året som gick på grund eller behövde hjälp. Nu har antalet lastfartyg minskat drastiskt. Sen är det ju mycket mer nyktert till sjöss nuförtiden, förr körde folk omkring på fyllan. Nu är det snarare tekniska problem när det händer något. Det är nya utmaningar hela tiden.
Även hamnbogseringen är av en annan sort nu. I takt med att kryssningsfartygen blivit färre och allt mer moderna och välutrustade klarar de sig ofta själva, och därför har den sortens assistans minskat.
– Det är en väldig skillnad. Men det är å andra sidan många fler Natobåtar istället, så det jämnar ut sig.
Sjöfarten må förändras, men det tycks finnas fortsatt behov av bogserbåtar. Och Marin & Haverikonsult AB har inga planer på att dra ner på verksamheten. Med två söner och en dotter involverade i familjeföretaget har Kenneth Avelin goda förhoppningar om framtiden:
– Det börjar bli dags för mig att gå hem snart, säger han och skrattar.
