Illustration: Anders Körling
Svenska Fyrsällskapets nya ordförande Janne Olsén har jobbat hela sitt liv på sjön och tror att skärgårdsfyrar kommer att finnas kvar, eftersom han menar att det är oslagbart att kunna använda sina ögon vid navigation. Han menar att fyrar är lika viktiga på dagen som på natten.
Hoburg nordost 3, Östergarnsholm ingen uppgift, Fårösund ost 3, Gotska Sandön nordost 5, Landsort nordost 4, Svenska Högarna och Söderarm nordost 4… vem har inte vaknat och somnat till SMHI:s Sjöväder med avslutande uppräkning av fyrar och rådande vind- och siktförhållanden? Ja, fyrarna står kvar, natt som dag, i dimma, när höststormarna ryter, snön yr och isen lägger sig. Några fyrar har stått där i flera hundra år, varit bebodda och ljusskenet har åstadkommits med ved, kol, gas, på senare tid med el, solceller och till och med sönderfallande isotoper. Visserligen har mistlurarna, eller mer korrekt nautofonerna, slutat böla vid dålig sikt och visst är det så att somliga fyrar, inte längre finns med i uppräkningen men flertalet finns kvar.
En som brukar vakna till Sjövädret klockan 05:55 är Svenska Fyrsällskapets nytillträdde ordförande Janne Olsén. Under 15 år var han länsstyrelsens naturbevakare i Bullerö naturreservat. Nu har han gått i pension men just den här helgen är han på plats igen som avlösare.
– Varenda dag är annorlunda. Idag såg jag två havsörnar som hade fångat något gott och i går natt var det ett ganska pampigt norrsken, säger Janne Olsén.
Han har kört båten in från Bullerön till bensinbryggan i Stavsnäs. På vägen hit och inom sikte ligger Runmarö, där han växte upp. Vi gör en liten tur ut mot den rödvitrandiga fyren, Tegelhällan, som står mitt i farleden. I Fyrsällskapets Fyrwiki står att läsa att den är den enda fyr i Sverige som drivits med intern atomenergi, en isotopgenerator. Den byggdes 1967 och är en sektorindelad ledfyr. Som sjöfarare är man på den säkra sida om man kör mot fyren i den vita sektorn, har den röda om babord och den gröna sektorn om styrbord. 1977 byttes atomdriften ut mot en solpanel. Vi kör vidare mot Runö fyr. Den byggdes för hundra år sedan och innan el installerades drevs den med acetylengas. Janne pekar mot den vita fyren som står en bit upp på berget:
– Fyrar är även fasadbelysta men de är lika viktiga i dagsljus. Alla fyrar ser olika ut, de är lätta att känna igen. Visst sjutton tittar jag efter fyrar när jag navigerar. Tillsammans med sjökortet skapar de en oslagbar situation.
Han kör försiktigt in mot stenhällen så att Runö fyr kan fotograferas på nära håll. Dörren till fyren är låst med hänglås. Det är bara elkabeln som smiter in. Sjöfartsverket står för drift och underhåll av de allra flesta fyrarna. Med den navigationsutrustning som var och varannan numer äger kan man dock fråga sig om fyrarna kommer att behövas framöver:
– Utskärgårdsfyrar tappar i nytta men skärgårdsfyrar kommer att finnas kvar. Att kunna använda sina ögon vid navigation är oslagbart. Vissa fyrar släcks för att farleden ändrar riktning men det byggs även nya fyrar, säger han.
Vi kör vidare mot en tredje fyr. En något skeptisk fråga, om det röda farledsmärket verkligen är en fyr, besvarar han lakoniskt:
– Det är ju en flytande fyr som blinkar om natten, Ålfiskarholmens farledsmärke.
Han har jobbat på sjön hela sitt liv, som båtman, inom marinen och Sjöfartsverket, som officer, nautiker och sjöräddningslärare bland annat. Som ordförande i Svenska Fyrsällskapet vill han sprida kunskapen om fyrar till allmänheten:
– Den publika delen är roligast. Fyrsällskapet är inte bara till för ett gäng nördar. Vi vill väcka intresse med föredrag och utflykter. I somras kunde man få segla på fyrsafari med Briggen Tre Kronor. Vi vill öppna upp ännu fler fyrar för besökare. Fyrsällskapet är en organisation med mycket syre, många starka viljor och stort engagemang, säger han.
Genom Fyrsällskapet kan man få bo på en fyr.
– Jag kan rekommendera fyrmästarbostaden vid Hoburg på Gotland. När man vaknar upp där är utsikten 260 grader över hela södra Östersjön.
Sveriges sista fyrvaktare bodde på Holmögadd utanför Umeå och flyttade ut för 15 år sedan. Söderarm var också bemannad till någon gång in på 90-talet men där hade man även en räddningsstation.
Som fyrvaktare har han aldrig jobbat men i 26–28-årsåldern var han båtman och då bodde han några år på Öja lotsplats vid Sveriges äldsta svenskbyggda fyr, Landsort, som byggdes år 1669.
– Det var spännande att ge sig ut i alla tänkbara väder. Det var en del tuffare sjösituationer och då gällde det att ta till vara det goda sjömanskapet. Vilden fick vara kvar på land.
Jobbet som båtman var att köra lotsbåten så att lotsen kom ombord på fartyget som skulle lotsas på ett säkert sätt.
– Det gällde att förstå vädret och anpassa sig där efter. Landsort är nog favoritfyren, konstaterar han.
En annan fyr som han hade kunnat tänka sig att vakta en vinter på den tiden det begav sig är Rödkallen uppe i Bottenviken. Den var bemannad 1872–1974. Där upphörde den seglande trafiken när isen lade sig. Då släcktes fyren men fyrvaktaren bodde kvar.
- Allt handlade om noggrann planering för att klara sig tills isen gick upp igen, torka, röka, salta kött och fisk. Kanske hade man några grisar. Det behövdes väldigt mycket ved, vatten, olja och så gällde det att hålla i gång och inte bara sitta och titta in i väggen. Missade man i planeringen blev det smärtsamt. Jag tror att fascinationen för fyrväkteriet är ensamheten och utsattheten. Men också fyrarnas samhällsnytta, symboliken i att vägleda.
Men hur klarade man ensamheten, att sitta infrusen där ute i en fyr som inte ens var aktiv?
– Det var en annan tid. Man tänkte annorlunda på ensamhet. Man aktiverade sig, fick se till att hålla värmen, laga mat, rycka torsk och skjuta en och annan fågel, lägga nät under isen för att spä ut den salta maten, sota skorstenarna, kanske ta ner och putsa lanterninen. Man sköt säl. Säloljan användes för att underhålla huset som skulle stå pall under hårda väderförhållanden.
I fyrvaktarens arbetsuppgifter ingick att göra väderobservationer som signalerades så att förbipasserande fartyg kunde inhämta informationen. Det finns ingen fyr på Bullerön men livet som naturbevakare är kanske inte helt olikt fyrvaktarens. Efter sjövädret klockan 05:55 är det dags planera dagen.
– Utifrån väderrapporten kunde man bestämma de jobb man skulle göra. Man hade en stor meny att välja från. En viktig förutsättning var att inte sätta sig över vädret. Regnar det vågrätt som en vattenblästring, då var det kanske ingen idé att ge sig ut den dagen.
Idag skiner dock solen och efter ett lunchstopp vid korvmojen i Stavsnäs kör Janne Olsén ut mot Bullerön igen. Det har blivit dags att plocka in utemöblerna inför vintern.
