KRÖNIKA. Jag har intervjuat många småföretagare i skärgården. Jag har hört historierna om hårt arbete på sommaren och lugn och ro under vintern. Men det är först den här sommaren, när jag själv arbetar på en skärgårdsdestination, som jag inser hur tufft det är att bedriva verksamhet sommartid i Stockholms skärgård.
Jag träffar massor med människor, de flesta trevliga och positiva. Jag är med och bygger upp en ny destination, som fått stor uppskattning och många besökare. Jag får jobba med ett av mina stora intressen: friluftsliv.
Men just nu arbetar jag minst tio timmar om dagen, sex dagar i veckan (min ”lediga” dag, och på kvällarna, jobbar jag med journalistik). Jag går upp fem på morgnarna och går och lägger mig runt nio på kvällarna.
Jag törs inte dricka alkohol, för då vet jag inte hur det slutar, eller om jag ens kommer upp ur sängen nästa dag. Utan åtta timmars sömn och simturen i havet varje eftermiddag skulle jag vara ett vrak.
Det känns emellanåt som att befinna sig i en tvättmaskin som centrifugerar. Jag hinner knappt tänka. Jag hinner inte umgås med kamrater eller ens ta mitt älskade morgondopp. Jag slutade tänka på sex någon gång i maj.
Jag, som gillar att skriva inlägg om samhälle och politik på Facebook, har i princip helt tystnat med den typen av inlägg. Jag har helt enkelt inte tid att formulera något intelligent. Om någon sedan skulle ha en annan åsikt hinner jag i alla fall inte svara dem.
För mig har det här varit en nyttig upplevelse och ökat förståelsen för hur det är att vara entreprenör i skärgården.
Jag har till exempel insett att det är mycket lättare att öppna en friskola än en krog.
Jag märker också – än en gång – att vi har ett skattesystem och ett regelverk som gynnar människor med välbetalda, trygga karriärer i existerande företag eller organisationer, och missgynnar entreprenörer och människor som saknar fast anställning.
Är det värt besväret? Vissa dagar svarar jag ”ja” utan att tveka. Det beror oftast på samarbetet med kollegorna och alla trevliga människor man träffar.
Andra dagar är mitt svar ett rungande ”nej”. Det beror oftast på den utmattning som arbetstakten för med sig och de logistiska problem som uppstår när man bor på en ö, arbetar på en annan och är skriven i Stockholm.
Men en sak är säker: jag har aldrig längtat så mycket efter september som i år.
