Inte många som vistas frekvent i skärgården kan ha undgått skärgårdsspelman Åke Hellmans ljuva toner och klingande skratt. I stort sett hela sitt liv har han spelat dragspel och har inga planer på att dra ner på tempot.
Innan Åke Hellman tog sig bort mot Djurgården med sitt dragspel för att spela på helgens Sverigedagar, var han tidigt uppe för att köpa rosor och fikabröd till hustrun May-Britt för att fira mors dag. De har varit ett par sedan 1971 och det är faktiskt mycket tack vare henne som han är den han är idag.
Men låt oss börja från början. Historien om skärgårdsspelman Åke Hellman börjar nämligen 1940 på Söder i Stockholm. Där bodde han med sina föräldrar och två syskon de första åren i livet. Hans mormor startade caféet Kronblads 1917, idag Blecktornskällaren, som hans far och mor tog över 1948.
– Till vårt cafe kom det ibland in en fiskare från Ingmarsö som hette Georg Söderberg. Han åkte in enligt gammalt som skärgårdsborna gjorde och sålde bär, fisk, svamp och grönsaker. Genom honom hittade mamma och pappa en gård på Norra Ingmarsö som vi hyrde om somrarna till slutet av 50-talet. Som jag minns det, var det mycket fängslande att komma ut dit. Vattnet och skärgården greppade mig direkt.
Idag är det nästan omöjligt att föreställa sig Åke utan ett dragspel, och det är kanske inte så konstigt eftersom han började spela redan som sjuåring.
– Pappa var självlärd på dragspel och jag var tidigt och kladdade på hans stora fina spel. Mamma och pappa uppmuntrade mig och jag fick ta lektioner och lära mig noter. Jag har hört mamma berätta att när jag skulle gå iväg till lektionen var väskan till dragspelet nästan lika stor som jag.
Pappa Lennart var stor hockeyspelare i Hammarby på 30-talet, och spelade både i landslaget och var med i OS 1936.
– Jag var med i svenska juniorlandslaget 1959 och spelade med Hammarby i några år i allsvenskan. Jag hade ofta med dragspelet när vi var ute, både på tågen och på bussen. En gång när vi skulle åka och spela och kom till Norrtull då ropar grabbarna “Åke fram med jucken! Nu är det fjällbrudarna som gäller.” För söderkisarna tyckte att så fort man lämnar Norrtull då är det rena lappland, säger Åke och skrattar.
De första egna melodierna blev ”Ingmarsövalsen” (1956), ”Brottöminnen” (1959) och ”Sommarkväll i skärgården” (1963).
– Det var en brytningstid på 50-talet när rocken och popen kom, men den musiken var aldrig min grej. Min brorsa däremot var en jävel på gitarr och att sjunga alla rockkillarnas låtar, men jag var gammaldags och ortodox så det var Brännö brygga och sådär som gällde för mig.
Efter examen från handelsstudier började Åke jobba på kontor. Åren gick, 70-talet kom och Åke träffade kärleken May-Britt. Tillsammans köpte de sitt eget på Finnhamn.
Under sommaren 1977 genomgick Åke en smärre livskris.
– Jag hade en procedur där jag tyckte att ”fan också med livet”. Men May-Britt sa ”håll inte på och va så grinig, ta med dig dragspelet och gå ner till bryggan och sätt dig och spela så kommer jag med lite kaffe”. Så jag gick ner på bryggan och satte mig och spelade och rätt vad det var när jag tittade upp låg det ett par jollar framför mig.
Då var det jazzmusikern ”Jonken” Johansson i Sandvikens storband, men det visste jag ju inte då. Han frågade mig på sitt dalmål “hörrö får jag komma upp så får jag spela flöjt med dej, för som du spelar låter skärgården på sommaren”. Han kommer upp och vi spenderar eftermiddagen och kvällen ihop och äter vickning. Så säger han “dina låtar, ta med dig dem och kom upp till Dalarna så gör vi en platta med dig uppe i Borlänge”.
Och så blev det. Plattan ”På bryggan” kom till och sedan dess lever Åke på dragspelet.
– Jag hade engagemang både i skärgården, båtklubben och Hammarby med mina ishockeykillar så när alla hörde att jag hade en platta ute – jag sålde vettu några tusen plattor inom loppet av ett par månader. Sen ringde jag ner till rederierna och erbjöd mina tjänster. Ett rederi som hade viktiga personer och företag som kunder – hovstaterna, bankerna, basindustrierna, nobel som kunder, nappade. Jag fick provspela när en av skepparna skulle fylla år och sedan blev jag engagerad hos dem hela somrarna från 1978 fram tills båtarna såldes.
Han har spelat för allt från kriminella på anstalt till diverse prominenta gäster, på bröllop studentmottagningar och i Ryssland, Tyskland, Holland, Schweiz, Australien och Spanien. Men basen, den har Åke alltid haft i skärgården.
– Som skärgårdsspelman har jag kunnat åka till och från mina jobb från holmarna i stort sett hela säsongen. Ungarna har vuxit upp där ute på kobbarna.
I år fyller han 78 år men planerar inte att dra ner på tempot för det. Kommande veckas schema är fullspäckat och ny musik är på gång.
– Jag skriver en vals just nu om Blidösund – det sista koleldade ångfartyget. Ofta är det melodin som kommer först för mig. Rätt var det är improviserar jag på en låt och hamnar långt ifrån ursprunget och där hittar jag en slinga någonstans. Nu börjar dragspelet komma tillbaka. Den mossiga stämpeln håller på och tynar bort. Folk tycker om det på något sätt, det berör.
– Som jag känner nu ser jag inte ett slut. Jag kan nog hålla på tills jag är 85-90 och spela. Jag har haft skärgården som min arbetsplats sedan 1977. Speleriet är ju ett behov jag har och dragspelet en del av mitt liv.
