Omkring två tusen våtmarker har anlagts i Sverige de senaste decennierna, ofta som ett sätt att minska näringsutsläppen i vattendrag. En ny kartläggning visar dock att skillnaderna i hur effektiva våtmarkerna är skiljer sig stort åt.
Som ett sätt att motverka läckage av närsalter som fosfor och kväve till Östersjön så har man på många platser längs kusten anlagt våtmarker. Våtmarker fungerar som uppsamlingsbassänger där näringsämnen i vattnet ansamlas innan det rinner vidare ut i havet. En ny studie visar att det finns stora skillnader mellan dem hur väl de fungerar.
– Det har gjorts en del studier tidigare som har visat på väldigt olika resultat. Många visar att de fungerar bra, andra att de inte gör det. Tanken med vårt projekt var att gå igenom all tillgänglig forskning inom området och göra en sammanställning, säger Magnus Land som är projektledare på Mistra eviem, som gjort rapporten.
Resultatet visar att våtmarker generellt fungerar bra.
– Vi har kommit fram till att de i regel fungerar bra. I medeltal renar de ungefär 40 procent av det kväve eller fosfor som kommer in i våtmarken.
Skillnaderna mellan markerna är dock väldigt stora. På vissa platser har våtmarkerna till och med ökat utsläppen av näringsämnen.
– Det vi har sett är att när man återskapat en naturlig våtmark som man tidigare använt för jordbruk så fungerar de dåligt på att ta bort fosfor. Vi har inte undersökt orsakerna, men andra forskare har spekulerat i att fosfor lagrad i jorden frigörs när man skapar våtmarken, säger Magnus Land.
Bäst fungerar våtmarkerna på platser där det finns en hög, reglerad tillrinning av näringsrikt vatten. Trots mängder av anlagda våtmarker är det fortfarande oklart hur goda investeringar de är.
– Vi har inte tittat på kostnader, men om man vill göra en kostnadsberäkning kan rapporten vara ett bra underlag. En fråga är hur bra våtmarkerna fungerar i långa loppet, men det inte finns någon riktig långtidsstudie. De längsta vi hittade har varit i 20 år och de har inte visat någon direkt försämring.
