KRÖNIKA. Det har blåst upp till storm i Nämdöskärgården. Planerna på en nationalpark i området är inte nya, men det är först de senaste två åren som de verkligen har tagit fart och det är kanske inte så konstigt att ju närmre en invigning rycker, desto mer oro virvlar upp till ytan.
Kritiken handlar framförallt om att en del boende och lokala aktörer i närheten av den tänkta parken inte känner sig delaktiga i processen. Man ställer sig frågande till syftet och allt från hur skötseln ska fungera till vilka regler som ska gälla.
Det är inte första gången en marin nationalpark ska anläggas i Sverige. Man har försökt på flera håll under de senaste decennierna, men endast en har hittills blivit verklighet: Kosterhavets nationalpark i Bohuslän som invigdes 2009.
På lite närmare håll ligger Sankt Annas skärgård utanför Söderköping. Även där har det funnits planer på en marin nationalpark, men de har lagts ner efter att processen kört fast. Frågan är den eviga – hur ska man balansera mellan skyddande och bevarande av naturen och lokalsamhällets nyttjande av den mark och det vatten man bor och lever på? Den är långt ifrån enkel.
Så varför blev det då ett lyckat projekt i Kosterhavet men total flopp i Sankt Anna? Det har forskare vid Havsmiljöinstitutet och Luleå tekniska universitet tittat på. Under två decennier studerades processerna i de olika fallen för att se om man kunde hitta några avgörande faktorer kring framgången, eller bristen därav, för nationalparksetableringen.
I båda fallen var det från början en hel del lokalt motstånd och friktion mellan myndigheterna och lokalbefolkningen.
Men skillnaden var att i fallet Kosterhavet förmådde parterna att lära av varandra under processens gång. De stormiga diskussionerna ledde till ett stadigt ökande förtroende mellan olika aktörer som fiskare, ortsbor, lokalpolitiker och myndigheter. Idag förvaltas parken av Kosterhavsdelegationen, som har en stark lokal representation. Forskarna såg att samverkan med lokalbefolkningen var avgörande för projektets framgång.
Det behöver alltså inte bli helt rätt från början, och det behöver framförallt inte vara en konfliktfri process för att slutresultatet ändå ska bli bra.
Så att det nu luftas rejält med kritik kring nationalparksbildningen i Nämdöskärgården behöver inte vara ett dåligt tecken. Det är nog rentav rätt sunt. Men om parken till slut ska bli en framgångssaga så behöver alla inblandade ha förmågan att lyssna på och lära av varandra. Inte vara rädda för att backa bandet, göra om och göra rätt, och släppa på prestigen. Förtroende ökar genom skav, men bara om det också finns lyhördhet och självrannsakan.
