KRÖNIKA. Det blir ingen stor vindkraftpark utanför Landsort – det står klart efter att fyra av fem kommuner lägger in sitt veto och säger nej till projektet Långgrund.
Många i närområdet, som menar att parken hade inneburit ett alltför stort ingrepp i den unika och känsliga skärgårdsnaturen, jublar över beskedet.
Samtidigt pågår på nationell nivå en allt livligare debatt kring det kommunala vetot. Under 2022 stoppades 71 procent av de planerade vindkraftprojekten av vetot, enligt en rapport från Svensk Vindenergi.
Det man kan fråga sig är varför detta kommer så sent i processen. Ledtiderna för projektering av vindkraft är långa; det är varken ovanligt eller konstigt att det går mer än ett decennium från idé till att spaden ens sätts i marken. Utrednings- och tillståndsprocesserna är omfattande, vilket är helt rimligt. Det är också rimligt att de kommuner, och i förlängningen invånare, som påverkas av etableringen ska ha möjlighet att säga nej.
Men att Långgrundsprojektet varit igång i hela åtta år när kommunerna nu väl sätter ner foten känns ju inte som något annat än ett enormt resursslöseri.
I fjol la regeringen ett förslag om att tidigarelägga det kommunala vetot, eftersom det så ofta kommer i ett sent skede. Men förslaget röstades ner av riksdagen, där flera partier menade att det kan få motsatt effekt – om kommunerna i ett alltför tidigt skede får ta ställning till hypotetiska planer så ökar sannolikheten att det blir ett nej, i rent förebyggande syfte.
Om detta har det stormat de senaste dagarna på Moderaternas partistämma i Umeå. Flera av partiets företrädare gick ut hårt i valrörelsen med budskap om att bland annat “stoppa stålskogar i Stockholms skärgård", men nu har retoriken skiftat. Åtminstone i partiledningen, som föreslog att vetot ska begränsas och endast kunna läggas i ett tidigt skede för att mer vindkraft ska kunna komma till stånd. Förslaget mötte dock hårt motstånd från resten av partiet och gick inte igenom. Istället enades man om att även påverkade grannkommuner ska kunna lägga in veto, men också att skatten som vindkraftbolagen betalar ska gå till kommunerna istället för till staten, som ekonomiskt incitament för att säga ja till mer vindkraft.
Men löser det verkligen rätt problem? De intressekonflikter som vindkraften innebär – försvinner de verkligen av att man kastar pengar på dem? Jag är nog inte cynisk nog att tro att det endast är försämrade fastighetsvärden som gör människor benägna att inte vilja ha vindkraftverk som grannar, och har svårt att se att det är endast denna åtgärd som kommer att vända kommunernas nej till ett ja. Men även om det skulle vara så, varför inte ha dem med på tåget från början?
