KRÖNIKA. Min egen erfarenhet av yrkesmässig sjöfart sträcker sig till när jag som 20-åring jobbade i servisen på ångfartyget Blidösund. Säkerhetstänket ombord kändes ändå rätt stabilt: en gång om året testade vi att hissa ner livbåtarna från taket, vi lärde oss hjärt-lungräddning och att släcka bränder. Det kändes varken som för mycket eller för lite. Det gick skrönor om hur det var förr i tiden, när däckspersonalen drack starköl under rasterna och det där med säkerheten var det inte så noga med.
Idag är det ett ytterst fåtal som omkommer eller skadas allvarligt inom den kommersiella, nationella sjötrafiken. En hel del har vi säkerligen de skarpa kraven på säkerhet att tacka.
I dagarna har cirka 4000 personer med en registrerad båt med längd mellan 5 och 15 meter fått ett utskick från Transportstyrelsen om de nya säkerhetsrutinerna som träder i kraft nu i vår.
Reglerna i sig verkar inte så dumma. Spontant känns det vettigt att beskriva vad som ska uppnås istället för att definiera exakt hur det ska göras. Att syftet blir det viktiga. Industrin ligger dessutom ofta mycket längre fram än myndigheterna när det kommer till teknikutveckling, miljötänk och innovativa lösningar vilket är bra att Transportstyrelsen insett. Samtidigt måste man ha förståelse för att den friheten också kan ge upphov till en stor osäkerhet, särskilt om man, som dessa småredare, fram tills nu levt sitt eget liv utan tillsyn alls. Även om kraven är lägre för dem än för större fartyg, är steget mellan ingenting och någonting som bekant ändå rätt stort.
Jag dristar mig till att gissa att den stora merparten av de som idag jobbar med någon form av mindre rederinäring är av samma uppfattning som Mats Andersson i artikeln här intill - “Jag vill bara ha bensin i tanken och sen kunna köra”. Administration och dokumentation är bara huvudvärk, även när det framställs som ett “förenklat regelverk” som ska “underlätta för alla”.
Förändringsmotstånd ligger i vår natur, och jag hoppas verkligen att Transportstyrelsen tar det på allvar och inte viftar bort oron som många känner inför detta. Utan att de istället lägger allt krut de kan på att göra övergången så smidig och smärtfri som möjligt, med hjälp och stöd och oändligt med tålamod för de som tycker att det känns komplicerat och ovant.
