KRÖNIKA. Den allra första bygdegården stod klar 1919 och ligger i Gislaveds kommun. Den har säkerligen betytt en hel del för sin bygd eftersom den fortfarande är i bruk snart hundra år senare.
Bygdegårdsrörelsen växte fram i början av 1900-talet och ofta var det ungdomar som tog bristen på samlingslokaler i egna händer. Under 25 år byggdes cirka 400 bygdegårdar runt om i landet och idag finns det omkring hela 1425 stycken i Sverige.
Det fina tycker jag, är att bygdegårdar i de flesta fall har uppförts enbart för att tjäna som samlingslokal. De används som ett neutralt rum för de som bor i bygden och kan nyttjas för de ändamål som behövs.
Idag är det många bygdegårdar som nästan enbart besöks när de hyrs ut för bröllop och fest, men annars står tomma i brist på engagerade krafter som vill hitta på saker. Men det finns andra där det arrangeras allt från konstutställning till halloweendisko, zumbaträning och knypplingskurs. Ljusterö bygdegård är en sådan. I lördags, till exempel, var det boksläpp.
Ljusterö bygdegård invigdes sommaren 1937 som en ny samlingslokal för att ersätta det lokala danspalatset som lades ner. Hur lokalen har använts efter det har skiftat under årens lopp. Olika föreningar har kommit och gått, aktiviteterna har skiftat, men den har alltid kommit till användning igen och används än idag flitigt.
I helgen besökte jag en annan bygdegård i en annan skärgårdskommun, nämligen Gryts bygdegård utanför Valdemarsvik. Även den är välanvänd. Bygdegårdsföreningen har under de senaste åren varit med i ett integrationsprojekt som har sammanfört Gryts nyblivna invånare med östgötar sedan flera generationer. Övervåningen på bygdegården är ombyggd till en lägenhet och hyrs ut till en ung man från Syrien och hans sambo.
I Gryt var behovet en lokal där man kunde blandas, umgås och lära känna varandra över en bit mat, språkkurs och fest. På Ljusterö, Yxlan och Nämdö ser kanske behoven annorlunda ut, men jag vet definitivt att de finns där. Människor kommer alltid att ha en vilja att samlas.
Och det är just det som är det fina med att bo i en bygd där det finns en bygdegård. Att när behovet plötsligt uppkommer, kanske när man minst anar det, finns lokalen där. Så länge man tar hand om den och ser till så att den får leva vidare, det vill säga.
