KRÖNIKA. Tänk på döden, står det i svarta versaler på den vitkalkade porten till kyrkogården i Mollösund på Orust. Av någon outgrundlig anledning blir jag alltid full i skratt när jag läser det. Varför?
När det präntades symboliserade det något svart och hotfullt, Döden som subjekt, som obönhörligt berövar oss livet, som pesten, svälten och krigen.
Idag gör vi allt för att slippa tänka på döden kanske är det därför som uppmaningen blir komisk. Samtidigt har jag aldrig tänkt på döden så ofta som under coronapandemin och märkligt nog har jag insett vikten av det motsatta – yolo och carpe diem. Det gäller att göra det som är viktigt, innan nya restriktioner slår till.
Döden är absolut men Svenska Akademiens ordlista bekräftar att död kan kompareras. Man kan vara dödare och till och med dödast. Det är mysko och vad som händer efter döden råder det ju delade meningar om. Vetenskapen säger att livet tar slut när hjärnan lägger ner medan religionerna menar att hur vi lever våra liv påverkar livet efter döden.
Någonting annat som jag har insett är hur viktig begravningsceremonin är. Min morbror och två vänner till mig har dött under pandemin men inte på grund av den. Min morbrors begravning kunde jag gå på. Det var ett fint avsked, ett avslut. När mina två vänner dog hade restriktionerna skärpts och på begravningarna fick bara de närmaste närvara. Det var svårt att sörja ensam. Min vän Birgitta, som jag hade delat arbetsplats med av och till i nästan 30 år, ordnade vi kollegor en minnesmiddag för. Vi delade gemensamma minnen av henne men det blev inget ordentligt farväl. När den andra vännen begravdes satt jag ensam på en bänk på Skogskyrkogården och tittade på den livesända begravningsceremonin i telefonen. Det var bättre men jag saknade samvaron.
När jag frågade folk om hur de ville bli begravda uppstod den där komiska känslan igen. De såg först häpna ut men när de hade tänkt en stund berättade de. Många ville bli kremerade och strödda för vinden i havet eller i en minneslund.
Sylvia Hvistendahl Manners och hennes man Ingvar Manners på Arholma har planerat för och arbetat med minneslunden på ön i nästan 30 år. Tillsammans med medlemmarna i stiftelsen Arholma minneslund har det burit stenar till muren och huggit ner träd och buskar. Samtidigt har de byggt upp en gemenskap. De har tänkt på döden och det finns inget komiskt med det, inget skrämmande, bara stilla värdighet.
