Förälskelsen var en av Evert Taubes stora inspirationskällor. Med varlighet, humor, och musik tecknas skalden och det känsliga temat i det nyskrivna, poetiska, sångspelet ”Dödens kyss”.
Orkestern har redan intagit Gröna Lunds stora scen och framför den står en publik med över 20 000 personer som otåligt väntar på att Evert Taube ska göra entré. I sin loge sitter samtidigt skalden och lider helvetets alla kval inför konserten. Han har scenskräck och vägrar möta publiken. Gröna Lunds artistchef försöker gång på gång förmå poeten att gå in på scenen men Taube avvisar honom bryskt.
I detta rafflande ögonblick tar sångspelet ”Dödens kyss” avstamp. Med enkla medel och i ett rasande tempo rör sig skådespelarna Nicholas Olsson och Andreas Liljeholm ledigt mellan Taubes tankar, fantasier, poesi, och minnen.
Astrid har en ointaglig plats i poetens hjärta och till henne och barnen återvänder han alltid från sina många resor och eskapader. Rollerna som sorglös äventyrare och ansvarsfull familjefader är dock svåra att förena och kring problemkomplexet spinns föreställningens röda tråd.
Lika kär som Evert är i hustrun, lika kär är han i själva kärleken. Om det vittnar samlingen med hans kärleksbrev på Taubearkivet i Göteborg. Av breven är 2 544 till Astrid men ännu fler är skrivna till andra kvinnor.
Varsamt närmar sig ensemblen det känsliga temat. Den lyckas med konststycket att ingjuta förståelse för Taubes drivkrafter och samtidigt förmedla den smärta äventyren skapar.
Under den timslånga föreställningen får publiken möta en kavalkad av verkliga och diktade personer från Evert Taubes liv. Flera av hans visor framförs till mandolin och dragspel samt a cappella. När de magiska tonerna från Carin Bloms glasharpa ljuder får trubadurens odödliga visor plötsligt en ny dimension.
Dödens kyss spelas på Stockholms stadsteater under oktober och ska sedan ut på turné.
Foto: Pressbild