När Carl-Erik Arcini inte längre orkade med sin gamla träbåt så valde han att skänka den till Sjöhistoriska museet. Den 111 år gamla båten är i nästan originalskick, men det var ingen självklarhet att museet skulle kunna ta hand om den. Genom ett unikt samarbete med en båtklubb har man skapat förutsättningar för att båten ska bevaras i framtiden.
Året var 1941 och Europa befann sig mitt i förödande världskrig. Tillsammans med sin far, strövade Carl-Erik Arcini runt på brödernas Nilssons varv i hamnområdet i Nyköping och tittade på båtar. Sonen hade redan innan kriget börjat följa med den gamle tullaren Hagström ut på sjön i dennes ekbåt, något som gett honom mersmak, nu ville han ha en egen båt.
– Pappa var 
mindre förtjust, men jag tyckte det var så spännande och något jag ville fortsätta med, berättar Carl-Erik Arcini som vid den tidpunkten var 14 år gammal.
Att köpa båt under kriget var ingen lätt match, men efter krigss
lutet 1945 kontaktar Birger Nilsson, en av ägarna på varvet, Carl-Eriks pappa Torsten och berättar att han hade en lämplig båt till dem.
– Pappa kom hem och berättade att han åkt iväg och tittat på skorven och att den tjänstgjort i marinen under kriget. Min far köpte den för 2 900 kronor, en skitsumma alltså, säger Carl-Erik Arcini.
Båten, som hette Plurr, tillverkades 1905 på Reversatorvarvet på Ramsö och var ritad av Carl-Gustav Pettersson. Båten var byggd i Oregon pine och Hondurasmahogny. Orginalmotorn, en Reversator, var utbytt mot en tvåcylindrig Penta a2b. Båten beställdes ursprungligen av en sjökapten Thoren i Kungliga motorbåtsklubben. Därefter dyker den upp i Nävekvarn hos en viss ingenjör Engström. Genom åren har Plurr fått en vindruta och en liten mast som Carl-Erik Arcini snickrade till under militärtjänstgöringen. Det mesta på båten är ändå nästan i samma skick som när båten en gång byggdes.
– Jag försökt få tag på en Reversatormotor, men aldrig lyckats, säger Carl-Erik Arcini.
Plurr kom att bli en ständig följeslagare till Carl-Erik Arcini. Från Nyköping, till Märsta och sedan upp till Sundsvall, en flytt som blev en stor omställning från Sörmlands vackra och tillgängliga skärgårdar.
– Jag blev fruktansvärt besviken, utanför Sundsvall fanns bara vatten, med en sabla grov sjö. Runt den stora Alnön var det pålar i sjön från före detta sågverk, det gick inte att gå iland. Den enda ön som fanns i närheten hade Sundsvalls båtklubb, säger Carl-Erik Arcini och skrattar.
Efter pensionen var Plurr tillbaka i Nyköping och har så varit fram tills i år. Carl-Erik Arcini, som fyllt 89 år, har nu valt att skänka båten till Sjöhistoriska museet.
– Min dotter är helförtjust i båten, men kan inte ta hand om den. Mina söner är inte intresserade. Jag ville inte sälja den till någon gubbe som sedan säljer den vidare så att den till slut hamnar i skogen.
När Eva Berglund Thörnblom, intendent på Sjöhistoriska museet, fick se båten första gången blev hon stormförtjust.
– Det var fantastiskt. Lite dammig, men helt intakt stod den i ett båtskjul. Inte en svart fläck, orörd och allt original i behåll. Det var otroligt, det är sällan man ser en sådan båt som har det utseendet efter så många år. Vanligtvis brukar man se vrak eller kraftigt renoverade båtar.
Att museet skulle ta emot båten var ingen självklarhet. De får förfrågningar ibland, men har mycket begränsat
utrymme. För Plurr krävdes en kreativ lösning
– Det var tack vare ett samarbete med Heleneborgs båtklubb som det gick, annars hade vi troligtvis inte kunnat ta emot den, säger Eva Berglund Thörnblom.
Det är första gången som museet samarbetar på det här sättet med en båtklubb.
– Mycket av det vi samlar in är båtar som har gjort sitt. För att få dem flytande igen kanske man måste byta 50 meter bordläggning, men Plurr var bra från början och då gick det.
På båtklubben kommer Plurr att vinterförvaras och sjösättas till våren som de andra båtarna. Många av medlemmar i klubben har själva träbåtar och stor erfarenhet av hur de ska skötas.
– Den har legat på land sedan 2009, de kommer att få det jobbigt när den sjösätts, skrattar Carl-Erik Arcini.
Han hade inte tänkt att båten skulle hamna på en båtklubb, men är glad att den tas omhand. Det var inte lätt att lämna ifrån sig en båt som han haft i över 70 år.
– Jag var gråtfärdig, den saken var klar. Vi har tagit massor med bilder från båttransporten, men det viktigaste för mig är att man tar hand om den, i huvudet finns minnen kvar.
Färgfoton: Anneli Karlsson/Statens maritima museer
