Ledd av besättningen Grabbarna Boys seglar den 79 år gamla minsveparen på utställningsturné i Stockholms skärgård för att upplysa om Sveriges marina historia och hur den bland annat användes till att hjälpa judiska flyktingar under andra världskriget.
Taxibåten lägger sig parallellt med minsveparen och bordas av en besättning på åtta man som återvänt från en utflykt ute på Grönskär. De är medlemmar i Föreningen M20 som ideellt sköter båten. Under natten har besättningen sovit i militärfartyget som ligger förtöjd vid Sandhamn, en av utställningsplatserna.
– Vi kom hit igår kväll och då dök det upp runt 20 personer till utställningen. Vi har öppet så länge någon av oss ombord är vaken och folk är intresserade av att se båten, säger Anders Torelm, ordförande för Föreningen M20.
Utställningen invigdes vid museipiren vid Galärvarvet men bara för anställda på Sjöhistoriska museet – som äger båten – och Föreningen M20:s medlemmar. Därefter fortsatte resan mot Söderarm med de nyproducerade informationstexterna om minsveparen och dess historia.
– En del handlar om vad för typ av fartyg det är och sedan hur hon har använts. M20 var med under andra världskriget och hjälpte till att transportera minst 109 danska judar till Sverige. Vi har kvar loggböckerna från den tiden! berättar Anders Torelm.
Det förklaras även hur minsvepningen gick till i Öresund. Med hjälp av långa vajrar fångade man upp och skar av linan som minan var fäst vid.
– Man sveper på så sätt upp minorna till ytan. Sjöbesättningen kunde ro ut till minan och desarmera den för hand eller spränga på plats. Det var ett farligt jobb, minor är ett lömskt vapen, förklarar Anders Torelm.
Han har likt resten av medlemmarna på båten varit reservofficerare i den svenska sjöflottan under 70-talet. Han seglade själv med samma båtar på den tiden.
– Man utbildades i navigation och sjömanskap. När båtarna förlegades efter 1960 användes de som skolbåtar för officerare i flottan, säger Anders Torelm.
Vart kommer din passion för båten ifrån?
– Av nostalgiska skäl. Jag är pensionär och det här är min hobbyverksamhet. Båten är nästan i originalskick från andra världskriget, man blir så kär av att åka i den, uttrycker Anders med värme.
En nästan 80 år gammal båt som jubilerar nästa år och det enda sjögående museifartyget i Stockholm. Innanmätet är restaurerat och intakt med 14 bingplatser – fyra för besättningen och resten gäster. Men delar av båten kräver renovering; stävstocken i ek och några bord vid stäven är delvis ruttna och måste bytas ut. För det har en insamling startats och målet är 1 000 000 kronor.
– Hittills har vi fått in 300 000 kronor från både privatpersoner, fonder och företag. Aktörer som vill stödja marinhistoriskt bevarande, säger Anders Torelm och fortsätter:
– Om vi inte får ihop pengarna så kommer vi inte kunna åka till Gotland, västkusten eller andra resmål som vi normalt gör under sommaren. Då får vi skjuta på reparationerna med ett år till. Vi vågar inte gå ut med henne på öppet hav som hon ser ut nu.
Gänget som seglar runt med utställningen för veckan är bekanta med varandra sedan 50 år tillbaka. Sju av dem har en egen förening kallad Grabbarna Boys, som startades efter tiden tillsammans på sjökrigsskolan 1974.
– Vi träffas regelbundet varje år. Vi är totalt runt 30 stycken som i olika konstellationer gör saker ihop med marinanknytning, berättar Oscar Wikander, medlem i Grabbarna Boys och Föreningen M20.
– Detta år är jag ordförande. Vi är ett oerhört unikt gäng med en egen hymn till och med, tillägger Åke Foghammar.
Rutinerat utför besättningen på minsveparen sina sysslor innan det är dags för lunch på båten. Varje person har en uppgift som sedan roteras så att alla får testa på.
Hungriga besättningsmän stegar nerför däckluckan till matsalen och möts av pytt i panna med stekt ägg, knäckebröd vid sidan och folköl. Frågan ställs: någon som vill ha vändstekt?
– Jag tar gärna en turn over, svarar Åke Foghammar och blir serverad.
Kamraterna på båten är noga med att hålla militära traditioner, med glimten i ögat förstås. En av besättningsmännen, Göran Ringqvist, är helgens fartygschef. Han har en egen hytt i aktern med tillhörande matsal som sig bör.
– Det låter formellt men när vi är ute och kör så kräver Transportstyrelsen att någon på båten är juridiskt ansvarig i form av en fartygschef.
– Vi hissar flaggan varje morgon, blåser givakt och slår åtta glas i skeppsklockan. Vid solnedgång halas flaggan ner. Det här är ingen fritidsbåt, det är en museal båt, konstaterar Anders Torelm.
Pannan med pytten tar snabbt slut mellan de åtta reservofficerarna och blickarna vänds mot chefsmaskinisten Tomas Kilström. Det är dags för att värma upp motorerna inför avfärd. Vattentankarna och annat ska bunkras upp vid Vinterhamnen för att sedan segla vidare mot nästa utställningsstopp, Bullerö.
Den flytande artefakten bullrar och rep börjar lossas från kajens pollare. Tre signaler tutar: ”min maskin går back” och långsamt men stabilt varvar båtens motorer upp i marschfarten, tio knop, samtidigt som Sandhamn blir en smal rand i horisonten.
