Att besöka Ängsö är lite som att kastas tillbaka ett par hundra år i tiden. I den här natursköna och fridfulla skärgårdsoasen bedriver man jordbruk på samma sätt som man gjorde på 1800-talet. Här finns också en rik och unik flora med 425 olika växtarter. Till ön kommer tusentals besökare varje år men på ön man vill man välkomna ännu fler.
Det är en lite blåsig men solig dag då Viggen lägger till vid ångbåtsbryggan i Hemudden på Ängsö. Tillsynsmannen Jakob Broander möter upp utanför ladugården. Han och hans kollega är anställda av länsstyrelsen för att vårda och bevara det gamla odlingslandskapet och guida besökare. Trots att det är semestertider och vädret sedan i maj var ovanligt vackert har nationalparken inte lyckats locka lika många besökare som tidigare år. Jakob säger att han gärna skulle se fler komma ut.
– Jag tror vi har mellan 6 000-8 000 besökare per säsong, men vi skulle kunna ta det tredubbla antalet. Vi vill ju visa upp ön med alla blommor och mångfald av växter, men också ge folk möjligheten att uppleva en vacker skärgårdsnatur, säger han.
En stor del av Ängsös besökare tar sig hit med den reguljära båttrafiken eller på arrangerade turer under våren och försommaren då naturen fullkomligt exploderar av grönska och färgrikedom. Och kanske är det just orkidéerna Adam och Eva som Ängsö förknippas mest med. När de blommar på Långängen i intensivt gult och lila visar ön sin allra skönaste sida.
– Det finns väldigt mycket blommor på Ängsö om man jämför med närliggande öar. Vi har 425 olika växtarter medan det på grannön bara är 175. Anledningen är att man har bedrivit slåtter ända sedan 1700-talet. Slåtter, ängsvård, och bete gynnar många växter, förklarar Jakob.
Ängsö är med sina 73 hektar landyta i ett varierande naturlandskap en av Sveriges minsta nationalparker. Dock har den ett trumfkort, menar Jakob.
Den 24 maj 1909 bildades de nio första nationalparkerna i Europa, samtliga här i Sverige. Det sägs att Ängsö klubbades igenom som nationalpark före morgonfikat och resterande åtta parker efter lunch. Kollar man i protokollet står det 001 på Ängsö. Så det här är faktiskt Europas första nationalpark, säger han stolt.
Det traditionella sättet att bruka jorden är också det som gör Ängsö så unikt. Jakob sätter sig på huk och visar en liten blomma på marken, som trots sin visuella blygsamhet tydligen har en otrolig makt. Växten kallas höskallra och det är den som avgör när höet ska slås.
– Slåttern drar igång i mitten av juli. Normalt för en svensk bonde är att vara inne på en andra eller tredje höskörd då men här ute slår vi enligt gammal bondepraktika. Där står det klart och tydligt att höet ska slås när höskallran skallrar. När den har torkat ut står fröna och skallrar i kapseln, då är det dags att slå höet. Och den brukar vara ganska punktlig, säger Jakob.
En del av Ängsös gamla jordbruksmetoder lever således fortfarande kvar, men nya tider kräver också modernare lösningar. Idag har till exempel slåtterbalk och fyrhjuling ersatt lien och hästen.
– Man kan säga att på Ängsö har man stannat klockan år 1800; naturen här ute ser ut som kulturlandskapet gjorde då. Men förr i tiden var det fagning på våren. Då tog man upp allt löv efter höst och vinter. Idag vet man att om man skulle låta löven ligga kvar på backen, så göder de marken, och många av växterna vill ha ganska näringsfattig jord, säger Jakob.
Vi stannar till vid några trehundra år gamla lindar som sträcker sina knotiga armar mot skyn.
– Du ser att de förgrenar sig ganska mycket, normalt är ju en stam ganska rak. Det är för att man har huggit av grenarna. Knölarna beror på att trädet har självläkt gång på gång. Senast de här blev hamlade var för ett par, trehundra år sedan, därav utseendet. Vi hamlar ungefär 100-150 träd här ute fortfarande för att återskapa det gamla kulturlandskapet.
Jakob berättar vidare att lindarna även användes som nyttoträd. Barken gjorde man rep och snören av, blomman kokade man te på och biodlarna brukade föredra lindhonung för dess ljusa och fina konsistens.
Vi vandrar över stock och sten längs den slingriga stigen genom torparskogen. Mellan barrträden glittrar det turkosgröna vattnet inbjudande i solskenet. Efter en stund förvandlas landskapet igen och vi kommer ut i en hage med betande kor. Jakob berättar att den bonde på Väringsö som en gång i tiden ägde Ängsö brukade köpa kor för den skatt han drev in från öborna. Till slut hade han köpt så mycket kor att Väringsö inte räckte till, och var då tvungen att exploatera Ängsö också.
– Han lät bygga en gård som hade plats för tio nöt och tre hästar. Det är ungefär så mycket djur man kan hålla här på ön.
Vid sidan av tamboskapen finns ett rikt vilt djurliv på Ängsö. Jakob har själv ett speciellt intresse för stora rovdjur – när han inte verkar på Ängsö inventerar han framför allt varg och lodjur i sitt arbete på länsstyrelsen i Stockholm. Här på Ängsö berättar han att det framförallt finns räv, grävling och mink, men han har även sett lodjur på vintern.
– Fastlandet ligger ju bara ett stenkast härifrån, säger Jakob och pekar. Älg hade vi här ute för några veckor sedan och så har vi rådjur stationärt.
Förra året fick ön även påhälsning av vildsvin.
– Problemet med dem är ju att de bökar. Här ute är det orkidéerna som ligger illa till, vildsvinen gillar deras rötter och knölar. Men vi lyckades avstyra det, säger han.
Vi har återvänt till bryggan, där en ensam segelbåt ligger och guppar. Intill ligger rastbodarna där ett mindre sällskap sitter och äter en medhavd lunch. Vi slår oss ner vid träbänkarna. Vad är det för folk som kommer hit till Ängsö, undrar jag.
– Många är äldre, framför allt de som är här i april för att titta på orkidéblomningen. När semestern drar igång kommer barnfamiljer hit för att sola, bada och sitta vid bryggan och meta. Sedan har vi ju nationalparkskryssare och en del seglare.
Det roligaste med jobbet som tillsynsman på Ängsö tycker Jakob är att få dela med sig av sin vackra arbetsplats till människorna som besöker ön.
– Att se hur folk blir helt hänförda av all grönska och blomsterprakt, det är det som motiverar allt arbete man lägger ner, säger han.
FAKTA
Åk hit: Den reguljära båttrafiken går april-augusti, övrig tid får man åka ut med egen båt.
Göra: Vandra, beskåda naturen och djurlivet, bada, tälta, grilla, fiska.
När? Finast under vår- och försommar, då Ängsös blommor slagit ut och ön badar i grönska och färger. Men varje årstid i skärgården har ju som bekant sin charm.
Mer information om ön: http://sverigesnationalparker.se/park/angso-nationalpark/
