KRÖNIKA. Skärgårdsborna är ett härdat folk. De tål minsann prövningar, det har de gjort sedan urminnes tider. Och särskilt påminns vi om det i år, då det var exakt 300 år sedan ryssarna satte öarna i brand. Efter bara ett drygt decennium hade nämligen skärgårdsbefolkningen mirakulöst rest sig ur askan och gårdarna var åter i full ruljans.
På den punkten har inte mycket förändrats – än idag lever öborna med en makalös överlevnadsinstinkt. I skärgården är man sin egen lyckas smed och få förväntar sig att någon annan ska fixa bekvämligheterna. Under ett möte härom veckan med småbarnsföräldrar på Blidö kretsade samtalen just om detta, och här var man samstämmiga: har du valt att bosätta dig på en ö kan du inte förvänta dig en service som ens är i närheten av den som erbjuds i tätorten. Att det inte finns någon sjukvård och BVC på ön är helt okej – det finns ju faktiskt på fastlandet, några bilfärjor och mil bort. Som höggravid kvinna får du vara beredd på att vika ut några handdukar i baksätet på bilen och i värsta fall låta din händige hantverkarmake agera barnmorska. Så gör man i skärgården, det är bara att bita ihop. Eller krysta, i just det fallet.
Men alla öbor är inte av samma åsikt. I takt med att allt fler människotyper av det klenare virket, det vill säga fastlandsborna, skaffar boende i skärgården åtminstone på deltid, ställs allt högre krav på att saker ska fungera. Man vill att kollektivtrafiken ska rulla, att det ska finnas barnomsorg och att mataffären är öppen. Och man kräver Internet. I ett upprört mejl till kommunen begär en sommarboende på en ö med nio fastboende att det ska dras fiber, eftersom det är en livsviktig funktion för att kunna njuta av skärgårdslivet. På en annan ö funderar en barnfamilj på att ge upp drömlivet på grund av den eftersatta infrastrukturen och dåliga beredskapen som blev smärtsamt tydlig efter stormen Alfrida.
Nyligen intervjuade jag författaren och läkaren Anders Källgård angående hans nya bok Norges Öar. Anders har rest runt i den norska ö-världen och även verkat som skärgårdsdoktor i vårt grannland. Här existerar inte frågan ”Ska hela Norge leva?” - här blomstrar även glesbygden och det är lätt att få bidrag från kommunerna. Här går färjan till öar med noll fastboende och varje onsdag begav sig läkarteamet till en ö med nio öbor, för att se om någon möjligtvis kunde behöva vård. Våra svenska politiker borde låta sig inspireras av Norge. Vill man bryta urbaniseringen måste faktiskt hela Sverige få leva. Allt får inte handla om ekonomiska värden utan även om människors välmående i ett land där den psykiska ohälsan skjuter i höjden. Man måste möjliggöra för människor att bo på landsbygden. Men då vill de ju kunna surfa på nätet. Ge sina barn en kvalificerad utbildning. Resa miljövänligt med kollektivtrafiken och få läkarvård när de är sjuka. Inte ”skylla sig själva” för att de har valt ett liv i skärgården.
