KRÖNIKA. Denna coronavår har den svenska pandemistrategin fått utstå hård kritik. Regeringen och Folkhälsomyndigheten har fått försvara varför Sverige inte tillämpar en så kallad “försiktighetsprincip” där så mycket av samhället som möjligt stängs ner, för säkerhets skull, i syfte att rädda liv.
Jag tycker att de har gjort ett bra jobb med att förklara att i andra vågskålen ligger faktiskt en hel del negativa konsekvenser, som även de påverkar folkhälsa och dödlighet. Att det inte är en alldeles enkel ekvation, och att vissa åtgärder endast får effekt om de sätts in vid precis rätt tillfälle. Jag tillhör dem som tycker om att se den vetenskapliga processen spelas upp inför öppen ridå.
Under våren har även debatten kring den svenska fiskenäringen gått på högvarv. Tidningsartiklar, protestlistor och politiska utspel har avlöst varandra. I fokus har varit de pelagiska industritrålarna, vars fångster i första hand mals ner till fiskmjöl, och de kustnära yrkesfiskarna som får det allt svårare att hålla liv i sin näring. Larmen har duggat allt tätare om att strömmingsbeståndet längs hela ostkusten är nere på en bråkdel av vad det varit, och många röster har höjts för att flytta ut trålgränsen till tolv sjömil från baslinjen, istället för dagens fyra, för att freda platser där fisken samlas inför lek.
Havs- och vattenmyndighetens sätt att bemöta kraven har till viss del liknat Folkhälsomyndighetens. Man vill invänta forskningsunderlag och studier och stå på stadig vetenskaplig grund innan man fattar några lättvindiga beslut. Utredningar är beställda. Under tiden sitter man still i båten.
Jag har all förståelse för att frågan är komplex. Men där Folkhälsomyndigheten har varit tydliga med vad konsekvenserna av drastiska åtgärder som att stänga skolor och gränser skulle bli, så kvarstår den pedagogiska uppgiften för Havs- och vattenmyndigheten att klargöra detta. Vad är det värsta som kan hända om vi flyttar ut trålgränsen, fastän det kanske senare skulle visa sig vara till ingen nytta? Åtminstone fram till att utredningarna är klara? Vad talar egentligen emot att använda en försiktighetsprincip här? Det blir alltmer uppenbart vad som ligger i ena delen av vågskålen: ett livskraftigt kustfiske och hållbara fiskbestånd. Men vad ligger i den andra? Och vilka risker och kostnader skulle vi vara villiga att ta?
Vi förlitar oss i hög grad på våra myndigheter och den vetenskapliga expertisen i det här landet. Då duger det inte att bara säga att man avvaktar utredningar. Då måste transparensen vara högre.
