KRÖNIKA. Det lekfulla kluckandet från folkbåtens klinkbyggda skrov är bland de ljud som gör mig mest lycklig. Det är ystra äventyr och samtidigt vaggande trygghet. I min tolkning är det just det ljudet som Evert Taube skaldade om i Vals på Mysingen, ”Gonatt små vågor som klucka/ gonatt små vågor gonatt”. I Vals på Mysingen går de till Utö för natten men i min tolkning är det redan natt och Evert sjunger gonatt till vågorna och till mig när jag ska somna. Den sången tar mig tillbaka till barndomen, ombord på familjens segelbåt om sommaren. Det hände att min pappa satt med gitarren i sittbrunnen och sjöng den där sången, när jag och brorsorna hade krupit ner i våra sovsäckar för natten.
Vi hade ingen klinkbyggd träbåt när jag var barn, bara en gisten eka, som envist låg kvar under alarna och förföll i decennier men nu har traditionen att klinkbygga träbåtar blivit listat som ett immateriellt kulturarv av FN. Det är stort. Inga av de svenska traditionerna finns med på den listan men nu finns klinkbåtsbyggandet i Norden där. Jag misstänker att listningen har fått draghjälp av de gamla vikingaskeppen och undrar om små vågor kluckade lika fint mot ett vikingaskepps klinkbyggda skrov som mot en Folkbåts.
Sibo, som är ett sätt att kommunicera med visslingar finns också med på UNESCO:s lista. Numer undervisas skolbarnen på Kanarieön La Gomera i Sibo en timme i veckan. Kanske får byggandet och underhållandet av klinkbåtar en liknande status nu.
För ganska många år sedan intervjuade jag båtbyggarmästaren Per-Oskar Eriksson på Ingmarsö. Tillsammans med sin bror, Hans, hade han byggt runt 300 båtar av olika slag, bland annat Lillökor, Mellanökor och en smäcker långbåt, som hade rotts ända till Paris. För att föra kunskaperna vidare startade de en tvåårig båtbyggarskola på Ingmarsö. Båtbyggarskolan finns inte kvar men varvet är fortfarande aktivt och kan på beställning bygga klinkbyggda träbåtar, långt efter att Per-Oskar och Hans hängde upp sina verktygslådor. Några av dem som jobbar på varvet gick i den där båtbyggarskolan. Att bröderna Erikssons kunskaper är värdefulla och inte får gå förlorade håller jag verkligen med om men jag orkar inte ens tänka på allt annat som borde finnas med på den där UNESCO-listan men som aldrig kommer att hamna där. När Maria Taube ska berätta om Sjösala vill hon hellre prata om sin mormor Astri Bergman Taube än om Evert. För det var Astri som höll ihop allt. Det har hon aldrig blivit känd för, men utan Astri hade varken Sjösala eller Evert, som vi känner honom funnits. Då hade vi inte kunnat sjunga om Rönnerdahl eller säga gonatt till små vågor, som klucka mot klinkbyggda skrov.
