KRÖNIKA. Ett nytt kapitel är skrivet i det evighetslånga epos som stavas sjötrafikupphandlingen. Region Stockholm döms av hovrätten att betala 1,8 miljoner kronor till Ressel Rederi för den skada man orsakat rederiet genom felaktiga beslut.
Domen kan förvisso överklagas till Högsta domstolen men för det krävs prövningstillstånd vilket bara ges vid prejudikat- eller synnerliga skäl. Det vore ytterst märkligt om någon på regionen ens drömde om HD i det här fallet även om skärgårdslandstingsrådet Gustav Hemmings (C) ovilja att kommentera avgörandet skulle kunna tolkas så.
Med Svea hovrätts dom har målet nått vägs ände vilket öppnar upp för intressanta framtida scenarier och slutsatser. För rederiet Stockholms sjötrafik AB, SSAB, som har en snarlik hovrättsprövning framför sig i höst, inger Ressels seger hopp. När SSAB och SLL drabbade samman i tingsrätten förra hösten gällde målet en försvarlig del av sjötrafiken. En affär värd ofattbara 1 500 000 000 kronor vilken SSAB anser sig snuvade på. Därmed är rederiets skadeståndskrav ett helt annat än de summor som regionen nu tvingas betala Ressel. Går allt SSAB:s väg i hovrätten måste regionen punga ut med 39,5 miljoner kronor i skadestånd. Plus rederiets rättegångskostnader. Plus kostnaderna för de egna juridiska ombuden.
Summa summarum: en ansenlig mängd av skattebetalarnas slantar. Lägg där till utgifterna för alla de konsulter, utredningar, andra domstolsprövningar, etcetera som följt de misslyckade sjötrafikupphandlingarna under 13 år. Ingen vet idag vad hela kalaset kostat men uppgifterna kan grävas fram och sammanställas. Liksom bevekelsegrunder och underlag för de beslut som fattats.
Oavsett om upphandlingen nu äntligen är avslutad, och även om det hela till slut blev riktigt bra, måste en total, transparent och oberoende utredning göras. Det handlar inte bara om sjötrafiken utan om hela det system och den kultur som genomsyrar regionens synsätt och arbete. Alla minns vi affären med de svindyra stödstrumporna och just i detta nu pågår katastrofen på Nya Karolinska men fiaskolistan kan göras långt längre än så.
I regel erkänner inte politiker begångna fel och än mer sällan ställer de sina platser till förfogande av en sådan anledning. På 1970-talet försvann tjänstemannaansvaret så några straffrättsliga följder drabbar inte längre tjänstemännen oavsett hur oskickligt de hanterar sina arbetsuppgifter. Eller våra skattepengar. Arbetstyngda, ibland okunniga, politiker tvingas förlita sig på tjänstemännen när komplicerade beslut ska fattas. Ingen är ansvarig och ingen vill att byken ska tvättas.
Det är hög tid att bringa ljus över detta skymningsland.
