KRÖNIKA. En av de mest frustrerande saker jag vet är när samma problem tillåts fortgå år efter år utan att någonting händer. När det bara blir en given sanning.
I veckans nummer skriver vi om båtolyckor. Vi har hört den förr, så många gånger att jag i princip kan svara på frågan innan den är ställd: Vem är det som dör på sjön?
Ensam.
Full.
Äldre.
Man.
Utan flytväst.
Det är som ett mantra man kan rabbla så snart drunkning kommer på tal. Två av tre svenska män tror dessutom att andra har större risk att drunkna, ironiskt nog, enligt en undersökning från Trygg-Hansa. Bristande självinsikt kanske ska läggas till listan.
Det är ett problem att det vilar som ett romantiskt skimmer över den enstörige fiskaren som inte spottar i glaset och som reder sig själv. Som gör som han alltid gjort och det har alltid gått bra, tills en vacker dag då marginalen inte är på hans sida.
Kommer sjöfyllerilagen åt dessa olyckor? Därom tvista de lärde. Men istället för att debatten alltid ska koka ner till skyttegravskrig om lagen och dess utformning kanske det är dags att se över andra sätt att komma åt att våra äldre män dör till sjöss alldeles i onödan.
Kultur slår alltid strategi, sägs det ibland i företagskretsar. Det spelar ingen större roll vilka mål man sätter eller vilka nyckeltal som räknas om man inte samtidigt jobbar med värderingar och attityder. Samma sak kan appliceras i många andra sammanhang. Debatten om lagen tittar ganska enögt på strategin - hur hög ska promillegränsen vara? Hur många kontroller per år ska Kustbevakningen göra? Och det är klart att sånt måste bestämmas. Men vad sägs om att lägga lite krut på kulturen också?
Då handlar det plötsligt om personligt ansvar, vilket är svårt. Då är det du och jag och inga myndigheter. Då är det subtila ställningstaganden som ska göras i situationer som kanske är allt annat än glasklara. Ska jag ta ett glas till? Jag kanske kan skita i flytväst idag, det är ju så lugnt.
Vi vet ju att verkligheten är mer nyanserad än att man antingen är “nykterhetstaliban” eller “superiivrare”. Men om vi inte åtminstone börjar att fundera på vad vi själva kan göra för att den här sortens olyckor ska upphöra, så kommer inte en lag hjälpa alldeles oavsett hur den ser ut.
Det kanske är i de små valen vi faktiskt kan göra skillnad.
Inte låta grannen sticka ut själv för att hämta upp näten.
Inte truga i kompisen en öl till innan avfärd.
Det kanske ger identiteten hos några äldre, enstöriga fiskargubbar en törn. Men det vore det kanske värt?
Ylva Bergman