KRÖNIKA. Såhär i midsommartider blir jag, tyvärr, påmind om midsommaren för två år sedan. Vi var trötta på pandemin och isoleringen och längtade ut från förorten i västra Stockholm. En biltur till havet blir bra, tänkte jag och packade bilen med förnödenheter, en sambo och två små ungar. Vi hamnade så småningom i Stavsnäs, där det enligt källor på internet ska finnas en liten badstrand. Det var varmt och tanken på ett svalkande bad lockade efter bilturen. Väl framme i vinterhamnen, där stigen till badstranden tar vid, visade det sig att alla parkeringar var upptagna! Det hela kom som en total överraskning, hela området är ju som en enda gigantisk parkeringsplats. Nåväl, vi åkte till Stavsnäs by istället, eftersom jag hade läst att man även kan gå den vägen till stranden. Vi parkerade, släpade ut alla grejor och ungar ur bilen och vandrade lite på känn längs grusvägarna ner mot vattnet. Men att ta sig till badplatsen, eller ens till vattnet, visade sig helt ogenomförbart och efter en stunds planlöst irrande i hettan, med ett allt mindre entusiastiskt sällskap, insåg jag att tiden började rinna ut. Mitt midsommarprojekt hade kollapsat. Domen från övriga medlemmar i familjen skulle bli obarmhärtig. Då, när allt var förlorat, ryckte min sambo in och föreslog att vi skulle hälsa på hennes släktingar några kilometer bort. Räddad i sista sekunden fick vi till slut ändå en trevlig midsommar med både gott fika och bad i en trevlig sjö! Puh!
Det gick ett år och midsommar inföll återigen. Förra årets fadäs var historia och nu var min geniala plan att tälta på Bullerön. Varifrån går båtarna till Bullerön, undrar någon kanske? *trumvirvel* Just det, Stavsnäs! Det sägs att tecken på ointelligens inte är att göra misstag, utan att göra samma misstag två gånger. Denna gång var vi på plats redan på morgonen, men vad hjälpte det? Inte en enda ledig parkeringsplats i sikte! Jag lämnade av familjen och började leta. Jag snurrade allt längre och längre bort från hamnen. Bort mot macken vid infartsparkeringen. Över Djuröbron. Tiden började återigen rinna ut. Mina enda alternativ var nu att riskera felparkeringsavgift eller att packa in familjen i bilen och åka hem igen. Återigen hade projektet havererat. I villaområdet bakom ICA stötte jag plötsligt ihop med en annan bilist i samma prekära situation. Vi satt där i bilarna och beklagade oss över situationen när en kvinna iförd morgonrock kom ut ur sitt hus. Vi sprang fram till henne, förklarade vår belägenhet och lyckades övertala den förvånade kvinnan att klämma in våra bilar på hennes parkering mot en liten ersättning. I år håller vi oss hemma i Hässelby, mina nerver klarar inte stressen i skärgården en midsommar till.
