Med en närhet och småskalighet som uppskattas av såväl djur som djurägare har Skärgårdsveterinären i Vaxholm blivit ett bra komplement till djursjukhusen i stan för att hantera de fyrbenta familjemedlemmarnas krämpor.
Inne i de gamla snickerilokalerna invid Oxdjupet är ljuset varmt, i kontrast till det råkalla grådiset utanför fönstret. På en madrass på ett undersökningsbord ligger Bollie, en 13 år gammal mellanspets med pigg blick, alldeles lugnt på rygg medan husse Jakob Wetterblad står vid huvudändan och håller henne i framtassarna. Hon har kissat ovanligt ofta på sistone och nu visar prover på lite blod i urinen.
Veterinären Cecilia Palmers rakar varsamt bort en bit päls långt ner på magen och lägger på lite sprit för att skapa kontakt med ultraljudsproben. Hon släcker ner i rummet och gråvita, strimmiga mönster börjar träda fram på skärmen.
– Här har vi nog förklaringen, säger hon och pekar mot en större skuggskepnad mitt i det svarta fältet. Bollie nyser och några av de små prickarna hoppar till på skärmen.
Det visar sig vara stenar i urinblåsan som ligger bakom Bollies symptom, något som kan åtgärdas antingen med ett specialfoder eller i värsta fall operation.
Husse Jakob andas ut.
– Det känns väldigt lugnande, att det inte är cancer i alla fall. Och det är skönt att ha hittat vad det är. Nu hoppas vi på att det löser sig med foder så vi slipper åka in för operation, men blir det så, så blir det så.
Skärgårdsveterinären i Vaxholm har varit igång sedan i juli och är resultatet av en gemensam vision mellan veterinären Cecilia Palmers och djursjukskötaren Annette Nyzell, som träffade varandra när de jobbade tillsammans på Gärdets djurklinik.
– Jag har bott i Vaxholm i över 20 år och alltid haft en liten dröm om att öppna veterinärmottagning här ute. Det har inte funnits någon sådan på många år. När Cecilia blev deltidsboende på Rindö så tog planerna lite mer verklig form, och när vi sedan hittade den här jättetrevliga lokalen så kände vi att nu kör vi! säger Annette Nyzell.
Området kring Rindö hamn har utvecklats snabbt de senaste åren. Och i takt med att antalet boende har ökat, har även antalet djurägare gjort det.
– Vi kände att det verkligen finns ett behov av en mottagning i närområdet. Att folk slipper åka iväg.
Det är främst hundar, katter och gnagare som kommer till mottagningen som än så länge har öppet efter tidsbokning på tisdagkvällar och lördagar. Vanligast är åkommor som till exempel öron- och urinvägsinflammation, magproblem, klåda och små sår och skador. Men man ger även förebyggande behandling med vaccinationer och besiktningar, avmaskning inför resor samt chipmärkning och kastrering.
– Vi kan inte göra inhalationsnarkos, så vi kan inte ta bort tandsten eller göra större operationer. Men allt som går att göra på lugnande klarar vi av, och vi har ultraljud och eget labb så vi kan göra mycket utredningar. Ofta kan man komma till oss för en första koll. Vi är som en vårdcentral, säger Annette Nyzell.
De tycker båda att det lilla formatet är toppen.
– Det är så mysigt att jobba här av många anledningar. Dels miljön och människorna, men det blir också en annan sak att jobba på ett mindre ställe. Det blir en annan kontakt med djurägarna. Såklart behöver man ibland åka till ett stort sjukhus om man har besvär som kräver det, men jag tror de allra flesta uppskattar småskaligheten om det finns möjlighet, säger Cecilia Palmers.
Och både djur och djurägare verkar hålla med.
– Det är jätteskönt att slippa ett stort väntrum med en massa andra djur. Det här är första gången som Bollie inte reagerar. Annars kan det vara stressande att åka till veterinären, men nu är hon jättelugn, säger Jakob Wetterblad.
Medan Bollie och Jakob får pusta ut och få medicin utskriven så slussas nästa besökare in genom väntrummet i andra ändan av lokalen. Det är Ringo, en blandras som kom från Hundar utan Hem på Irland för fyra år sedan, som ska få sin årliga vaccination mot kennelhosta.
– Det är suveränt att ha en klinik så nära. Framförallt är det bra för hunden, att kunna gå ut på en promenad, sticka in här och sen går hem igen. Det är en ynnest rent ut sagt, säger matte Åsa som kommit med bonusfamiljen Sven och Sasikan.
Att jobba med djur har sina utmaningar.
– Det kan vara svårt att veta hur de mår. Man får titta på hur de reagerar när man klämmer och böjer. Ibland är det jättetydligt, men ibland handlar det om att se väldigt små reaktioner. En del kan bara slicka sig om munnen för att visa att det är obehagligt. Det är på ett sätt som att jobba med barn som inte kan prata, säger Annette Nyzell.
Och på samma sätt som barn behöver distraktioner så kan liknande strategier fungera på djur. Att små fågelmatare satts upp i trädet precis utanför katternas undersökningsrum är ingen slump.
– För någon vecka sen hade vi en katt här som stod med framtassarna på fönsterbrädet och hela kroppen vibrerade av jaktinstinkt. Det är inte så ofta man ser det beteendet hos veterinären för då brukar de tycka att det är lite jobbigt, berättar Annette Nyzell.
Ringo däremot är obrydd och upptagen med att nyfiket sniffa längs dörrspringan in till rummet där Bollie befinner sig, och märker knappt av när Annette Nyzell sticker sprutan genom den tjocka svarta pälsen. Han blir rikligt belönad för sin tapperhet med klappar, gos och godis.
Hittills har besökarna framförallt kommit från Vaxholm och öarna häromkring. Det går att besöka kliniken med båt och lägga till vid kajen nedanför mottagningen. Men i framtiden drömmer Annette och Cecilia om att själva också kunna kasta loss och ta verksamheten ännu längre ut på öarna.
– Vi kanske kunde ha en egen båt, och göra besök hemma hos öborna eller stationera oss på en ö i taget och ha drop-in, säger Annette Nyzell.
