För 200 år sedan kom ett enkelt stenbrott på Resarö att hamna i centrum för den naturvetenskapliga världens uppmärksamhet, när en mystisk svart sten visade sig innehålla fram tills då helt okända grundämnen. Nu vill föreningen Ytterby gruva lyfta fram den spektakulära historien i ljuset.
Det är måhända lätt att missa ingången upp till Ytterby gruva från vägen, men det hade varit ännu lättare för fyra år sedan. Då fanns inte den gedigna trätrappa som numera leder uppför den branta björkbevuxna slänten, eller den enkla skylt vid trappans fot som avslöjar en del av den remarkabla historia som berget bakom rymmer.
– Det är det som är magin med den här oansenliga platsen. Det känns väldigt orört, vilket ju inte är fallet. Det har varit en enorm arbetsplats här, inkapslad och inhägnad. Men nu har naturen tagit över och man ser återigen rester från den tid som är mest intressant. De gamla varphögarna har åter börjat träda fram, säger Eric Thorslund från föreningen Ytterby gruva, och pekar på grushögarna åt sidorna medan vi flåsar oss uppför trappstegen.
Varphögarna är resterna från det material som ratades vid gruvutvinningen under dess storhetstid, när man bröt kvarts och fältspat här till följd bland annat av den intensivt växande porslinsindustrin i Sverige under 1700- och 1800-talet.
– Man åkte hela vägen till Kina för att få tag i porslin; i västvärlden visste man ännu inte hur det tillverkades. Men man kunde härma det rätt bra med flintgods, och då behövdes fältspat, berättar Eric Thorslund.
Att stenbrottet hamnade just här berodde på förekomsten av pegmatit, en bergart med samma innehåll som granit men med större bitar av beståndsdelarna kvarts och fältspat vilket gjorde den enklare att utvinna och anrika.
Utvinningen pågick ända fram till början av 1900-talet, då fältspaten började sina samtidigt som Rörstrandsfabriken hade vuxit ur lokalerna i Stockholm och förflyttades till Göteborg. Då hade man hunnit spränga sig 170 meter ner i berget och sysselsatte nära femtio Resaröbor i arbetet. Under några efterföljande år gick man igenom varphögarna på nytt för att återvända ratat material, innan gruvdriften slutligen lades ner 1933.
Detta skulle dock på intet sätt markera slutet för Ytterby gruva. Tjugo år senare fann man ett nytt användningsområde åt den som drivmedelsförråd åt flygvapnet.
– Dessförinnan hade man bränslet i cisterner, men det var mycket enklare att lägga det i täta bergrum som kunde skyddas ordentligt. Detta skulle kunna tåla en kärnvapenattack var tanken.
En femton meter tjock propp av sprängsten och betong lades ovanpå schaktet, som förbands med en gång bort till Resarös östra udde där fartyg kunde lägga till och pumpa över sin last av fotogen och sedermera diesel.
Bränslet las på en “kudde” av vatten vars nivå kunde regleras för att hålla bergrummet syrefritt.
– Ändå visade det sig ske biologiska förändringar i fotogenet vilket på 70-talet ledde till en del haverier. Då tömmer man det hela och fyller med tåligare diesel istället, berättar Eric Thorslund.
Detta fortgår fram till början av 1990-talet, då kalla kriget är slut och flera militära anläggningar avvecklas i Sverige. En lång saneringsperiod följer som först nu på senare år närmar sig slutet.
– Det har visat sig att berget verkligen är tätt. Inget av grundvattnet här omkring har kontaminerats, vad mätningar har visat.
Men det är varken för porslinsindustrin eller bränsleförvaringen som Ytterby gruva hamnat på den internationellt erkända kartan. Vi backar bandet till 1787. Då kommer artilleriofficer Carl Axel Arrhenius till Ytterby för att sondera möjligheterna att anlägga en militär befästning här i syfte att skydda Kodjupet, den enda sjöväga infarten till Stockholm. Här hittar han en tung, svart sten som väcker hans nyfikenhet.
– Han var ett barn av sin tid. På den här tiden börjar kyrkan släppa sin makt och man blir alltmer nyfiken på hur världen och naturen fungerar. Det finns ett speciellt intresse för det här i Sverige, med till exempel Linné som börjar klassificera floran. Samtidigt börjar man försöka förstå vad marken består av.
Carl Axel Arrhenius tror först att det är wolfram han hittat. Men han visar stenen för ett par kemistvänner, och snart står det klart att det är något ganska unikt. En mer ingående analys av finlandssvenske kemisten Johan Gadolin ett par år senare slår fast att 38 procent av stenens innehåll inte går att förklara.
Över de kommande årtiondena kommer ytterligare analyser att göras, och utifrån stenen som då fått namnet gadolinit samt ett annat i Ytterby funnet material som kallats yttrotantalit, kommer man att för första gången kunna identifiera åtta nya grundämnen. Fyra av dem har namngivits utifrån orten Ytterby: Yttrium, Ytterbium, Terbium och Erbium. Utöver dessa finner man även Holmium, Skandium, Tulium och Tantal.
– Det är något helt unikt. Ytterby är den geografiska symbolen för den här vurmen som fanns i Sverige på den tiden för avancerad kemisk forskning, där till slut hela 23 av de 92 stabila grundämnena i det periodiska systemet kommer att upptäckas och namnges av svenskar. Det är något att vara stolt över, säger Eric Thorslund.
Metallerna har dock aldrig brutits i Ytterby. De tillhör gruppen sällsynta jordartsmetaller, men är namnet till trots ganska vanligt förekommande i jordskorpan över hela världen, dock i väldigt låga koncentrationer vilket gör utvinningen problematisk. Idag bryts de framförallt i Mongoliet. Användningsområdena är vidsträckta; de förekommer i allt från tandlagningar till batterier och generatorer till exempel i vindkraftverk och elbilar.
– Detta är en paradox. Metallerna är nödvändiga i omställningen til ett hållbart samhälle, men deras utvinning är både smutsig och energikrävande.
Tillbaka till trätrappan, som inte tillkommit av en slump. 2015 bildades föreningen Ytterby gruva av ett tiotal entusiaster. De vill lyfta fram gruvan och dess historia för allmänheten. Fokus har hittills legat på att tillgängliggöra platsen, bland annat genom trappan och skyltarna, men framåt är visionerna större. Nu är föreningen i stånd att bilda en stiftelse, som ska kunna ta över gruvan från dess nuvarande ägare, Fortifikationsverket.
– Målsättningen är en museibyggnad där vi kan ha utställningar och ta emot skolklasser till exempel, och även kunna tillgängliggöra bergrummet där man skulle kunna ha projektioner på väggarna. Det finns en enorm potential, säger Eric Thorslund.
Planerna skulle kunna bli verklighet en bit in på 2020-talet, tror han.
– Av olika tekniska skäl för kommunen har sina detaljplaner och finansieringen måste säkras. Men det går enligt plan än så länge.
Samtidigt är han mån om att en utställningsverksamhet inte ska påverka omgivningen alltför mycket. Dels har Resarö på senare tid gått från sommarstugeområde till betydligt fler åretruntboende nära inpå området, och även om grannarna hittills varit positiva till planerna gäller det att gå varsamt fram, menar han. Men han vill också bevara känslan av det orörda.
– Det är en suggestiv plats. Här ska man kunna gå och känna samma upptäckarlusta som Carl-Axel Arrhenius.
Mer information finns på www.ytterbygruva.se.
