Framtidens friluftstoaletter har börjat flytta ut i skärgården. Skärgårdsstiftelsen satsar på dass som är enklare att tömma, bättre för miljön, men färre till antal.
De första moderna toaletthusen med slutna avloppssystem har funnits på plats på fastlandet den här säsongen. Några har placerats som förstärkning till existerande dass på Finnhamn.
Nyligen monterades sex nya toaletthus på Utö. Totalt finns nu arton toaletter med avfallstankar utplacerade i Skärgårdsstiftelsens naturreservat.
De nya sugtömda toaletterna ställs ut i etapper. Efter den första säsongen ska stiftelsen nu utvärdera hur de befintliga fungerar innan de placerar ut fler.
Som vanligt när man introducerar ny teknik möts man av överraskningar och oväntade svårigheter:
Mats Tryselius, förvaltningschef på Skärgårdsstiftelsen berättar om de fyra toaletthus som i somras ställdes ut för att avlasta de befintliga dassen i Paradisviken på Finnhamn.
– De fylldes snabbt, eftersom gästerna tyckte de verkade fina och rena och valde bort de äldre dassen. Vi blev tvungna att tömma de nya dassen varje vecka och det blev dyrt.
Dessutom verkar det som somliga besökare har svårt att skilja toaletter från papperskorgar. Vissa slänger skräppåsar, tomma bag-in-boxförpackningar och tomglas i toaletterna, vilket skadar utrustningen som slamsuger.
Ett annat problem som uppstått är att de mindre toaletthusen har inbyggda tankar på 750 liter, men måste fyllas upp till 150 liter för att blanda ut saneringsvätska och att slammet inte blir för tjockflytande. De resterande 500 litrarna räcker för ett dass som står på ett ensligt ställe. Under högsäsong på ett ställe som Finnhamn fylls de snabbt och kostnaden för tömning med speciell utrustning för slamsugning skjuter snabbt i höjden.
– Förmodligen måste vi skaffa fler handikappanpassade toaletthus med separat tank som grävs ner under huset, säger Mats Tryselius.
Bygglov, strandskyddsdispens och andra tillstånd för toaletthusen tar lång tid och kräver mycket arbete. Mer än vad Mats Tryselius och hans kollegor anade.
Flera toaletthus med separat, nedgrävd tank kräver ännu mer planering och hänsyn till fler regler. Dessutom måste de stå på mark där det går att gräva.
Till det kommer de kommunala avfallstaxorna, som varierar mellan kommunerna samt att avfall inte får transporteras mellan kommuner. Ett tömningsfartyg som åker mellan öar kan alltså hamna i ett ”bajsets ingenmansland”, där det är oklart vilka taxor som gäller.
– Därför vill vi helst sköta tömningen av toaletterna i egen regi och använda våra egna reningsverk för att ta hand om latrinen, säger Mats Tryselius.
– Då kan vi minska kostnader och byråkrati och kontrollera skicket på toaletterna samtidigt som vi tömmer.
I dag har Skärgårdsstiftelsen egna reningsverk på bland annat Utö, Finnhamn, Fejan och Arholma. Totalt har stiftelsen nästan tjugo reningsverk. Det största, på Utö, är dimensionerat som för en mindre kommun.
Men även om Skärgårdsstiftelsen lyckas få ihop logistiken mellan hämtningar och reningsverk återstår den stora utmaningen: slamtömning på öarna.
– Det blir svårt på en del ställen, säger Mats Tryselius.
– Därför ser jag inte en lösning med enbart slamsugningsdass. På visa ställen fungerar det helt enkelt inte och där får vi fortsätta med traditionella utedass.
I dessa finns dock tunnor som är tunga att bära. Särskilt i skärgårdsterräng och de kan vara fyllda till brädden med kiss och bajs och en massa annat avfall. Det gör dem ännu tyngre och synnerligen osmakliga att hantera.
De behöver tömmas flera gånger i veckan eller minst en gång i veckan under sommaren.
Stiftelsens nuvarande komposter vill man ha öppna för att de ska torka ut, men då finns risk för läckage vid stora regnskurar. Om de täcks över ordentligt blir de aldrig torra. Komposterna ska ligga i minst två år innan det omvandlas till bra mull.
– De nya slamsugningstoaletterna är bättre för miljön och bättre för våra anställdas arbetsmiljö, säger Mats Tryselius.
Dock är de också dyrare att tömma, 10 000 kronor per tömning.
Att tömma ett vanligt torrdass kostar den arbetstid som arbetet utförs, cirka 500-1000 kronor.
På amerikanska långdistansleder är dåligt grävda bajsgropar vid de mindre campingplatserna längs stigarna ett miljöproblem. I den svenska skärgården började allt fler vita ”pappersrosor” dyka upp under pandemin.
– Vi har två miljoner besökare i vår områden om året, säger Mats Tryselius.
– Enbart att sköta Utö är som att ha hand om en mindre kommun.
Samtidig lever Skärgårdsstiftelsen under hårda besparingskrav. Det årliga investeringsbidraget på 24 miljoner kronor försvinner ur budgeten 2026. Det utgör en tredjedel av de 76 miljoner kronor som Region Stockholm stödjer stiftelsen med för närvarande.
Länsstyrelsen stänger från och med den här säsongen de flesta sopmajorna i naturreservaten Bullerö, Långviksskär och Biskopsö. Även några torrdass stängs.
Skärgårdsstiftelsen stänger också sopstationer och minskar antalet dass. Tidigare fanns det 230 dass på Skärgårdsstiftelsens mark. I dag är antalet 200, varav 150 i skärgården.
– Det är för dyrt och besvärligt med latrintömningen ute på öarna, säger Mats Tryselius.
– Det är omöjligt för oss att erbjuda den service som särskilt båtfolket efterfrågar.
Är det rimligt att det ska finnas toaletter ute på öarna i framtiden?
– Bra fråga, säger Mats Tryselius. Det som var självklart för några decennier sedan är inte lika självklart i dag.
Men att helt ta bort dass och toaletter blir en stor påfrestning för miljön. Det måste bli en avvägning mellan användning och kostnad.
Mats Tryselius tror ”stenhårt” på urinseparering.
– Du minskar volymerna i tankarna och kärlen, gör en första separering på plats, och underlättar den fortsatte bearbetningen av fekalierna.
Fakta/Här finns de nya toaletterna
Björnö 1
Riddersholm 2
Östra Lagnö 2
Käringboda 2
Käringboda 1 handikapp–WC
Finnhamn 4
Apelviksudd 2
Nåttarö 2
Utö 7
När det inte finns toa / Tips från vandringsexperten Jörgen Johansson
Det klassiska och rekommenderade sättet att ”skita i skogen” eller ”bajsa i bushen” är att gräva ett hål. Djupet bör inte överstiga några decimeter, eftersom man vill ha ett fullödigt mikroliv som kan bearbeta fekalierna.
Så har man tillgång till en rejäl spade och mark som inte är för stenig och bemängd med rötter är detta den bästa lösningen. En fyrkantig torva som sedan placeras där den togs är bra.
Nu är inte all svensk natur grävvänlig, ens med en fullstor spade. I sådana sammanhang tycker jag det bästa är att leta efter en halvt markbunden sten av en skokartongs storlek eller så. Oftast kan man välta upp en sådan ur sin försänkning och nyttja den uppkomna gropen. Sedan lägger man tillbaka stenen.
I flitigt besökta amerikanska nationalparker talas om ”vita rosor”. Det är toalettpaper som vilar i terrängen lite varstans. Jag sätter alltid eld på toalettpapperet jag använder och förintar de 90 procent som inte är bruna eller gula. Man får naturligtvis vara försiktig med detta i torra omgivningar, men det är ju små mängder och man kan ha fullständig kontroll och sedan trampa resterna till komplett glödfrihet.
En allt vanligare företeelse är att kvinnor som vandrar har med sig en så kallad ”pee rag” eller ”pisstrasa”. Eftersom kvinnor som regel använder papper även när de kissat är detta ett sätt att minska pappersåtgång och spridningen av vita rosor. Sedan sköljer man dem och låter dem torka. Det finns oerhört lätta och smidiga disktrasor av non-woven material.
Jörgen Johansson är Utemagasinets vandringsexpert, contributing editor på den amerikanska sajten Backpackinglight.com. Författare till flera böcker om att göra vandring lättare. Facebookgrupp: Vandra Fjäderlätt.
