Det är 80 år sedan andra världskriget slutade. De flesta svenskar klarade sig undan med blotta förskräckelsen. Mer än 2 000 sjömän föll offer för minor och torpeder men också civila som intet ont anande for från Nynäshamn med ångfartyget Hansa den 24 november 1944. Livet i Stockholms skärgård kunde vara nog så besvärligt när isen hindrade Waxholmsbåtarna att ta sig fram. Om några händelser från den tiden berättar Claes-Göran Dahl i kommande artiklar.
DEL 1
1938, precis som 2022, fanns tecknen på vad som skulle hända. Man ville bara inte tro det och inte heller ingripa i tid. I dag är det Ukraina som försvarar vår frihet. Den gamla sentensen:”Om Du vill ha fred, förbered dig för krig”, visar sig åter vara en realitet.
”We´ll meet again” sjöng Vera Lynn för att ingjuta mod i soldaterna. Sveriges motsvarighet Ulla Billquist sjöng om ”våra gossar blå, som ligga här och där, i skogar och på skär.” I Stockholms skärgård högst påtagligt under krigsåren.
I Vaxholm genomfördes hösten 1938 på tillskyndan av stadsfullmäktiges ordförande i Vaxholm, Karl Martin, en stor luftförsvarsövning. Han varnade för bombplan men varifrån de kom sa han inte. Rapportering skulle ske till Luftcentralen i Stockholm (LcS) men ofta hamnade rapporterna hos Mjölkcentralen eller Fruktcentralen i Stockholm.
Martin hade före första världskriget i Riksdagen pläderat mot inköp av flera ”flygande vidunder” (flygplan), eftersom han vid sin tjänstgöring vid ballongavdelningar med egna ögon sett att de mest användes av officerarna för att imponera på det täcka könet. Försvarsministerns svar var bryskt.
På nyårsafton 1938 läste Anders de Wahl ”Nyårsklockorna” från Renberget på Skansen. Han var indisponerad och hans tordönsstämma ljöd mäktigare än vanligt när han läste fredsappellen:
”Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
Ring in den tusenåra fredens rike”.
Klockan slog tolv och i rundradion hördes kyrkklockor från 23 länder ringa in det nya året 1939. I maj samma år anordnades konferensen ”Folk och försvar” med deltagande av statsministern och försvarsministern. Sedan Flottans musikkår spelat talade ordföranden i SSU Torsten Nilsson om vikten av att inte göra Sveriges försvarsförmåga till en politisk fråga. Marinledningen förklarade att Åland och Gotland ligger i riskzonen för en invasion.
Sommaren 1939 var varm och skön. I Vaxholm gick livet sin gilla gång. Musikkåren marscherade genom staden på torsdagarna upp till Stortorget. Gamla som unga fick spring i benen och strömmingen gick till.
Sommaren närmade sig sitt slut och i augusti annonserade alla välrenommerade restauranger om kräftor och dans. I radions grammofontimme hördes Harry Brandelius sjunga ”Hopp i land-Kalle-valsen” komponerad av Sven Paddock, boende på Ramsö.
Kappsegling på västra Vaxholmsfjärden 1939. Till vänster om Vaxholms kastell syns med god syn Vaxholm radios mast invid ”radiohuset”. En antenn var uppspänd till en annan mast på Rindö. Stationen invigdes officiellt den 16 december 1914 och övertogs av Marinen den 15 april 1938. Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg de höga radiomaster som senare stod vid Mjöldammen. Vid kajen intill låg ofta SS Tynningö (ex Tor II) och andra skärgårdsbåtar som rekvirerats av Kronan förtöjda. Foto; Sif Mellkvist
I stockholmsskärgården var det liv och rörelse med brittsommarvärme den sista helgen i augusti. Folk skyndade ut till sina sommarställen för att bomma igen inför kommande vargatider och det sjöd av liv som aldrig förr. En orolig dam kom ombord på Waxholmsbåten vid Höganäsbryggan på Tynningö med pick och pack för att flytta in till stan. ”Jag hörde på radion att tyskarna lagt ut minor utanför Höganäs”, sa hon till kapten när hon gick över landgången.
Allra livligast var det på kajen nedanför hotellet där Waxholmsbolaget låtit sätta upp nymodigheten högtalare i träden till midsommaren för att hjälpa resenärerna att hitta till rätt båt vid kajen. Hamnkullan Britta hade bråda dagar i den strida strömmen av villrådiga trafikanter. Lördagens turlista upptog ett stort antal ankommande och avgående fartyg. Restaurang Askudden hade fräschats upp och där etablerade sig 1942 ett populärt dansband under ledning av en ung kapellmästare vid namn Povel Ramel. ”Nya Vaxholmsvalsen” hörde till hans populära låtar. En tid var han mellan spelningarna ordonnans på Flygförvaltningen.
12 batteriet på Rindö överfördes till Öja. 1936 kunde kanonerna anskjutas. Bilden visar en av pjäserna på plats nedanför Landsorts fyr. Foto Sten Munck af Rosenschöld
Kustartilleriet i Stockholms yttre skärgård, den så kallade havsbandslinjen, hade börjat byggas efter beslut i Riksdagen 1933. Med kungl. brev anvisades 450 000 kronor ur den Palmqvistska fonden. Batterier skulle anläggas på Landsort, Mellsten, Korsö, Hamnskär och Söderarm (Torskär). De fyra senaste med moderniserade kanoner från äldre örlogsfartyg. På Torskär hade redan ett batteri med två 15 cm pjäser M/98-36 (från pansarbåten Göta) färdigställts med AMS-arbeten. I fyrtornet fanns en mätstation. Några förläggningar fanns inte och en 100-mannabarack samt matinrättning och två mässbyggnader fick användas på Hamnskär innan AB Svenska Trähus levererade förläggningsbaracker med roslagsskutan Alfred.
”Farbror Oskar”, Oskar Mellkvist på Ramsö, som var filare på Kustens varv vid Rindö smedja, och mångårig ledamot i stadsfullmäktige, har berättat att han redan under mitten av 1930-talet arbetade en stor del av sin tid på batterier längre ut i skärgården. Kanonbatterierna flyttades allt längre ut mot Havsbandslinjen i en med Åland gemensam försvarsplan som i största hemlighet upprättades kontinuerligt. För att skydda de planerade gemensamma mineringarna tillkom som komplettering av batteriet på Singö i all hast ett 15 cm batteri på Roten 1939–40. Ett stort problem var länge vattentillgången på ön.
Fänrik Bo Westin som batterichef för ett 75 mm lvkanonbatteri 1939.
Redan i slutet av augusti hade alla permissioner vid KA 1 dragits in. Lördagen den 26 augusti var det dukat för kräftfest på KA1:s Officersmäss vid Oskar Fredriksborg, OF. Vid lunchdags fick vakthavande officer, fänrik Bo Westin, order att rusta 11.batteriet på Rindö västra udde, ett luftvärnsbatteri med 7,5 cm kanoner M/15. En stor mängd ammunition skulle föras från OF. Westin ”rekvirerade” Rindöbussen. Chauffören var hjälpsam men några ungdomar som skulle med bussen för att dansa öste okvädingsord över honom innan de i stället fick ta en stärkande promenad. Det blev många vändor med ammunition och mellan lastningarna besökte han, kräftälskare som han var, officersmässen och fyllde fickorna med kräftor.
Rindö bussbolags (Wigrens) bussar med chaufförerna Ejnar Edh samt Arvid Wigren, här parkerade utanför Posthuset/Sjökvists affär, användes för ammunitionstransporten. Bolaget blev sedermera först med ledbussar i Stockholm. Foto i Vaxholms fästnings museum.
Vid 4-tiden på morgonen var det klart. Han och furiren som varit honom behjälplig kunde ha sin egen kräftskiva. Det smakade bra men litet mera spad hade nog inte skadat. Dagen därpå blev han utskälld av ställföreträdande regementschefen för sitt tilltag. Men det blev inga efterräkningar så tydligen fick man göra det, skriver Westin. Åtminstone från den 2 september då förstärkt försvarsberedskap, FF, kungjordes.
Han var en handlingskraftig man som med tiden blev general och förhörde spionen Wennerström. En del av det som då sades tog han med sig i graven. Som ordförande i Evert Taubesällskapet gjorde han senare en insats för kulturlivet.
Även om Marinen mobiliserats snabbt var mycket av materielen sliten samt otidsenlig och utbildningsbehovet stort. Hårda tider väntade såväl de inkallade som civilbefolkningen i Stockholms skärgård och på Östersjön.
Text: Claes-Göran Dahl
