Mitt i Furusundsleden, mellan fastlandet i väst och Siarö och Ljusterö i öst, ligger Kyrkogårdsön. Här byggdes ett försvarsfort av civila byggare under första världskriget. Nu skriver Antrophia rederi ny historia på Siaröfortet.
I början av 1900-talet var svenska folket missnöjda med hur försvaret trappades ner. Gustaf V ville skydda den civila befolkningen efter bondeupproret och anlitade en civil byggherre vid namn Kruse år 1916 för att bygga ett fort för att försvara farleden in mot Vaxholm. Militären var allt annat än nöjda med kungens initiativ och Kruse hade problem eftersom manskapet hellre drack än byggde. Fortet skulle ha legat på grannön Siarö, men den var för dyr och därför föll valet slutligen på Kyrkogårdsön, men namnet Siaröfortet blev kvar. Då det inte fanns några militärfartyg att tillgå skedde alla byggtransporter till ön med passagerarfartyg, bland annat Blidösund som fortfarande anlöper bryggan.
Skärgårdsborna använde århundradena innan detta Kyrkogårdsön som gravplats eftersom det var lätt att gräva här. Här fanns också en krog, vilket gjorde ön lämplig för att ha en sedvanlig begravning av besättningsmedlemmar med påföljande gravöl. 1830 rasade koleraepidemin och återigen blev ön gravsättningsplats åt mängder av människor som insjuknat.
– Man visste helt enkelt inte hur sjukdomen spred sig och en massgrav på en isolerad ö verkade lämpligt, säger Anna Hjelmstedt som guidar på fortet.
Hade Gustaf V:s fort blivit klart hade gravarna inte funnits kvar. Men nu pekar Anna Hjelmstedt in i skogen bredvid det som kallas Hjässan – klipporna där fortet ligger nedsprängt:
– På ett sätt var det tur att fortet aldrig byggdes klart, säger hon.
När det tillslut stod färdigt 1929 dömdes fortet redan ut som omodernt. Militären hade börjat angripa via luften och även om Siaröfortet hade WC och modern telefoni hade det en ständig fiende – fukt – och var på många sätt omodernt. Övningar gjordes på ön men på grund av fukten inkvarterades aldrig några soldater i de underjordiska salarna för över 250 man, utan man bodde på logementet som idag är vandrarhem. På 60-talet övergavs och plomberades fortet och öppnades först 1993 som museum för allmänheten. Fukten kryper längs väggarna än idag.
Att se utan att bli sedd är Siaröfortets signum, till skillnad från andra pampiga fort och kastell som syntes väl. Träden i skogen behölls som kamouflage mot fienden. Sprängstenen som blev över när fortet byggdes lades ut längs vattnet på ön, med spetsen uppåt för att försvåra landstigningen för fienden. Hjässan ligger mitt på ön och är en klippa på hög höjd där sikten mot Furusundsleden är god. Klipphällarna ser mjuka ut, och är täckta av betong.
– Det ska ha en studsreducerande effekt också, men det testades aldrig, säger Anna Hjelmstedt.
På Hjässan står ett antal kanoner uppradade med siktet inställt mot havet. Kanonerna togs från pansarfartyget Svea, som togs ur bruk 1915.
– De var bland det sista man satte hit. De var gamla redan då och hade en spridd träffbild. Det betyder helt enkelt att man inte kan träffa någonting med dem, säger Anna Hjelmstedt.
Anna Hjelmstedt är befälhavare på Antrophia rederi som bland annat kör linfärjan på Vaxholmsleden och den isbrytande bogserbåten m/s Korsön, och i april tog över driften av Siaröfortet. En gammal dröm för skepparen Robert Bergstedt, delägare i Antrophia. I sju år jobbade han på Blidösundsbolaget och har därmed anlöpt Kyrkogårdsön många gånger, med Sjöbris och Sjögull. Hit kommer man förutom med Blidösundsbolaget med egen båt.
– Jag fick frågan av Veronika Schultz på Blidösundsbolaget och tyckte det var jättekul. Det finns stor potential. Siaröfortet har inte funnits på kartan, folk vet inte var det ligger, säger Robert Bergstedt.
I och med övertagandet blev rederiet med fort, vandrarhem, restaurang, gästhamn, bastu och skuthamn. Redan andra veckan tog de emot en skolklass. Annars kommer de flesta gäster med egen båt till gästhamnen, som tar upp till 20 båtar. Bara roligt för en allkonstnär som har arbetat både som frisör och sjöbefäl.
– När jag arbetade som anställt sjöbefäl saknade jag kundkontakten från frisörtiden. Här får vi den mysiga kundkontakten och man lär sig alltid något av besökarna. Det är alltid någon som kan berätta om en specifik kanon, eller vet allt om den ryska invasionen, säger han.
Den andra delägaren Anders Hellman är militär och attackdykare i grunden. Med utgångspunkt i hans erfarenheter spånar delägarna på idéer till teambuilding för konferensgäster, som de planerar att ha fler av under höst och vår, för att förlänga säsongen.
– Vi kan ha en hinderbana och de kan få bo första natten i militärtältet, med endast mjölk och rå fisk, där de blir attackerade av styrkor. Man bryter ner dem först och sedan blir de sammansvetsade. Det passar på den här ön, säger Robert Bergstedt och skrattar.
Den tredje delägaren Jesper Rittberg började som elev på en av Robert Bergstedts båtar. Alla fortsätter arbeta inom sjötrafiken men får också ta sig an andra roller på Siaröfortet, som att hugga ved eller serva gästerna.
Siaröfortet har mestadels hållit öppet under sommarhalvåret, med tanke på att anläggningen endast har sommarvatten. Vatten året om och vinterbonade hus är några av Antrophias planer som de diskuterar med Statens Fastighetsverk som äger ön. Konferens- och festlokalen som mestadels står tom under sommaren vill de under högsäsong ha pub i.
– Vi tänker ta hit trubadurer och på så sätt får vi bar både här och inne i restaurangen, säger Robert Bergstedt.
För att sätta ön på kartan ser de över marknadsföringen via digitala kanaler. Under nästa år kommer en app där besökare kan lyssna på en audioguide genom fortet och där Antrophia kan bjuda in stammisar till nya event. Ett har de redan planerat – Halloween-fest med zombies och bartömning.
– En konsert på Hjässan vore kul. Men vi får se vad zombieeventet ger.
Både vandrarhemmet och menyn har fått ett ansiktslyft och delägarna har jobbat nästan dygnet runt sedan de kom hit i våras. Robert Bergstedt ville satsa på vällagad à la carte och har därför anställt kusinen och krögaren Roland Karpati som arbetat många år på St Andrews Inn i Stockholm. På fredagarna kör de barbecue och japanska grillar, men då är det Robert Bergstedt som rattar serveringen.
– Det är ingen grillbuffé. Vi serverar barbecuen på tallrikar, det blir mindre svinn då. Vi vill tänka på miljön, säger han.
