KRÖNIKA. Jag blickar ut över den rasande Svartlögafjärden. Ett vitt skum sköljer skoningslöst över det grånade bryggdäcket vars yttre plank står 45 grader upp i luften. En av pollarna ser högre ut än de andra, för att däcket har sjunkit ner under den. Bryggans norra spets gungar, som vore den en flytbrygga och inte en på stenkistor. Vi går ut en bit men vågar inte ta oss längst ut där vågorna raserat kistan och allt svajar. Vi blåser nästan i sjön i nordanvinden och det är dessutom halt, för helt plötsligt blev det till slut vinter. Innanför bryggan ligger delar av ett plockepinn och slår, som vi bärgar upp på stranden. Den överlevde högvattnet 2007, Alfrida och några riktigt isiga vintrar på 90-talet då den fortfarande var ung. Men högvattnet i februari 2020 tycks ha vunnit över vår 30 år gamla kämpe.
Det är bara en brygga, försöker jag intala mig själv. Något materiellt. Men det är inte sant. En brygga är en förtöjningsplats, en plats för återhämtning, meditation, kalla bad. En plats där jag lärt mig ro, simma, manövrera en motorbåt i alla möjliga och omöjliga väder och vindar. Lärt mig väderstrecken, hur höga vågorna faktiskt blir när det är kuling och att slå halvslag runt de där pollarna. Min plats på jorden. Här hoppade vi iland efter vigseln och togs emot av familj och vänner i somras. Vi har ett särskilt ord för att lämna bryggan och ta båten till en annan ö – att kobba. Ett annat för att hoppa iland och få sig en drink – en hoppilandare.
En brygga är en landstigningsplats. För många helt livsavgörande i vardagspusslet. Hur viktig en fungerande brygga faktiskt är har vi blivit varse den senaste veckan. Flera ångbåtsbryggor har varit avstängda på grund av högvattnet. Öbor har blivit strandade och inte kunnat ta sig till jobbet. Waxholmsbolaget har ingen resegaranti såsom SL där du har rätt att ta en taxi om bussen är 20 minuter försenad. Öborna är litegrann lämnade åt sitt eget öde. Tur att de flesta har egen båt och brygga så att de kan ta sig därifrån om det verkligen kniper.
Men alla har inte den turen. På Vättersöparets plats på jorden, sidan 7, beviljas inte en strandskyddsdispens för att bygga en egen brygga där de ägt både marken och vattnet i 35 år. Flera instanser hittar på alla möjliga ursäkter för att en egen brygga inte behövs. En pekar på att ön minsann har Waxholmstrafik – under högsäsong, ja! – och en annan tycker att det går bra att använda en tillfällig angöringsplats för att förtöja flera månader i sträck – inte tillåtet. Ingen tycks inse att de inskränker en familjs rättighet att ta sig till och från sitt eget hem närhelst de vill och behöver.
Att se sin brygga förfalla är att se lite av friheten försvinna. Bryggan behövs så att vi kan lära vår son simma, ro, slå råbandsknop och läsa av vindarna när man lägger till. Det sistnämnda behöver jag själv fortfarande öva på.
