När Frida Löfqvist steg av bussen i Vaxholm i augusti inleddes sex veckor av att klara sig helt utan kontokort eller att Swisha någon, utan istället förlita sig på människor hon mötte, både vad gällde transporter, matintag och husrum.
– Människor är inte så farliga som vi tror. Det svåraste är att ladda mobilen och att hela tiden vara social, säger hon.
Skärgården möter Frida en mulen novemberdag vid Strömkajen och får höra om den spännande resan över en kaffe, med utsikt över skärgårdsbåtarna. Att Frida pluggar psykologi och konflikthantering på distans gör att hon både har tid och möjlighet för detta mitt i veckan, och att vara borta hemifrån i sex veckor för att, nästan planlöst, lifta runt i skärgården. Att det blev just sex veckor var inte heller förutbestämt.
Det var varken första eller sista gången hon gav sig ut för att luffa utan ett öre på fickan och endast med en ryggsäck på ryggen. Frida besökte Möja, Sandhamn, Utö, Ornö, Dalarö, Nynäshamn, St Annas och Gryts skärgård, Öland, Blidö, Yxlan, Norrtälje och Beckholmen. Denna gång tog hon inte ens med sig någon flytväst utan frågade runt i Vaxholm tills hon fick en av Lions. Och det tog några dagar. Under den tiden hann hon bli bjuden på måltider av både restauranger och privatpersoner. Skjutsen, med första anhalt Möja, löste sig nästan av sig själv då en båtägare hörde henne prata om sin resa med en annan person och erbjöd henne en plats i båten. Annars brukar Frida gå runt och fråga i hamnarna om de händelsevis har plats för en liftare till nästa hamn.
Frida är inte rädd för att få ett nej. Förr eller senare blir det ett ja. Även om hon tänker att det inte går brukar hon fråga. Den orädda approachen har resulterat i lyxmiddag där hon fick välja fritt från en restaurangmeny, och i resor med konventionella bussbolag och minsvepare.
– Nästan hälften jag frågar får jag lift med. Sen kanske de inte skulle dit jag ville. När man liftar, det är som en miniatyr av livet. Man sätter upp mål, till exempel att ”jag skulle vilja ta mig till Stavsnäs”. Och så måste man hela tiden avvika från det. Kanske det kommer ett helt annat erbjudande och är du då inte låst i att ”jag skulle ju till Stavsnäs” och nappar händer saker du inte själv kunnat föreställa sig.
Är det lätt att få folk att bjuda en på mat eller händer det att du är hungrig?
– Det är mer att jag inte vill avbryta ett samtal och därför missar lunchen. Men jag brukar aldrig vara utan mat. Däremot ägnar man dagarna åt att söka kontakt med människor för att fixa mat, en plats att sova, fixa skjuts.
Frida frågar ofta på båtarna i hamnen om de har lite ägg eller nötter.
– Det är liftarens drömmat. Jag äter råa ägg, det är jättebra näring. Jag kan få vad som helst. Magen mår inte alltid lika bra som hemma, skrattar hon.
Varför luffar du?
– Jag vill visa att man kan lita på att folk är hjälpsamma. Det manifesteras i det jag gör. Jag ser att människor blir glada och hoppfulla. ”Hur vågar du?” Det är den vanligaste frågan jag får. Man tror att alla andra är farliga. Men de är som vi. Folk bara väntar på att få kontakt med andra människor. Öppnar upp sig och pratar om det viktiga i livet. Många säger att ”jag önskar att jag kunde göra sådant här” men familj och barn kommer emellan. De ser alla hinder.
Hon minns särskilt ett möte med en kvinna som var så glad över att Frida dök upp i en svår vändpunkt i hennes liv.
– Vi hade jättefina samtal. Hon visste vad hon behövde men att få sätta ord på det till en främling… Det var ett jättestarkt möte. Det är så många glittrande möten!
En önskan Frida hade inför denna luff var att få sova i ett båthus. En äldre man på Möja lånade ut sitt och efter att hon vaknat till vågornas kluck och den särskilda doften av fisk och hav väntade en annan doft. Mannen hade stekt pannkakor till henne till frukost.
– Åh, man blir så glad. Ibland rörs jag till tårar av hur hjälpsamma folk är.
Lika ofta som hon blir erbjuden en plats att sova på sover hon under bar himmel, eller under sitt vindskydd.
Ibland får Frida tips om att använda sig av olika appar och sociala medier för att hitta en plats för natten. Men det är hon inte intresserad av, utan av det personliga mötet. Därför reser hon ensam – då uppstår de djupa samtalen och det blir mer flexibelt. Studierna i psykologi kan också komma till nytta i att förstå andra människor bättre. Som att de gånger Frida fått negativa reaktioner handlar om rädsla från den andra personen, om de är ensamma i sitt hus och det är mörkt. När hon knackar på ett hus brukar hon backa flera steg för att inte uppfattas som hotfull. Ryggsäcken är synlig och de flesta förstår att hon är ute och vandrar.
– En gång när jag vandrade hade jag med mig hund. En skällde ut mig men han var orolig för hundens skull. Han kände omsorg om hunden. Jag blev överöst av hundmat på den resan.
Hon skrattar och fortsätter.
– Det är hela mitt budskap med tillit. Tillit är botemedlet mot rädsla. I massmedia och politiken pratas det om att andra är farliga. Man ska akta sig, skydda sig. Jag är övertygad om att det är en narrativ som blir sanningen. Ju mer vi skyddar oss, desto räddare blir vi. Vi stänger in oss och blir sämre på att samarbeta och lösa problem. Jag vill vara en motpol mot de dåliga nyheterna. Jag vill leva lösningen och visa att det går att lita på människor. Vi ska inte strunta i problem som finns. Men om vi belyser det välfungerande och stärker det, då kan vi se att vi klarar det här. Då kan vi förstå att vi är kapabla att leva den värld vi vill ha.
Fridas egen riskbedömning säger henne att det är mer sannolikt att det uppstår en situation till sjöss än att hon ska bli körd till en farlig plats av en farlig man.
Gör du det av personliga skäl eller för att visa andra?
– I grunden är det av personliga skäl. Jag älskar att leva så här men det finns inget som separerar de två. Det finns ett behov och folk bara sörplar i sig. Men när jag började var det en längtan att ge mig ut.
Vad ska man tänka på om man vill prova på att luffa?
– Jag uppmuntrar folk att sänka ribban. Du behöver inte göra den där världsomseglingen på en gång. Skaffa en båt och segla på helgen. När du missar båten, testa att lifta istället till den ön. Då är du igång. Eller sov en natt ute, du behöver inte vandra två veckor. Jag brukar göra en miniluff på bara en natt i Stockholm. Då brukar jag bestämma mig så här.
Frida knäpper med fingrarna.
– Så tar jag ner liggunderlag, sovsäck och kudde. Man kan gå hem om vädret slår om. Man behöver inte vara så rädd för ett misslyckande.
Med mod och tillit kommer du långt. Hon hoppas kunna föreläsa om just det, samt fortsätta med sitt nuvarande arbete som civilkuragetränare. Drömmen är att kombinera detta med att resa utan pengar. Nästa gång vill hon besöka skärgården under vårvintern. Hon är även civilingenjör i datateknik och fartygsbefäl klass VII.
– Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Men jag vill inte sitta på kontor.
Fakta/FRIDA LÖFQVIST
Ålder: 41
Luffade första gången: 2016
Utbildning: Fartygsbefäl VII, civilingenjör i datateknik. Läser nu psykologi och konflikthantering.
Jobbar som: Civilkuragetränare på den ideella organisationen Vardagens civilkurage, som verkar mot mobbing, trakasserier, orättvisor och förtryck.
I ryggsäcken: Hemsydd kudde, vindskydd, sovsäck, första hjälpen, värktabletter, varma kläder, flera uppsättningar underkläder och understa lagret av kläder.
