En gärdsgård är mer än bara en inhägnad som fyller en praktisk funktion. Det är också ett kultur- och landskapselement och ett traditionellt hantverk som riskerar att gå förlorat. Det anser Staffan Wibom som håller kurser i gärdsgårdbygge på Runmarö.
– Jag vill föra den här kunskapen vidare, säger han.
Våren är segstartad i år. Envisa snöflingor virvlar i luften denna kyliga lördag morgon, där ett tiotal tappra samlats i Kila på östra Runmarö.
Det är tredje gången Staffan Wibom håller kurs i gärdsgårdsbygge i hembygdsföreningens regi.
– Det är ett landskapselement som man skulle vilja föra vidare för framtiden. Snart är det bara på Skansen de finns kvar annars, säger han.
Men just på Runmarö finns det faktiskt relativt gott om de karaktäristiska inhägnaderna. De syns kanta vägarna och inte minst vindla runt Wiboms egna marker, där ett par getter är i full färd med att gnaga rent en tallgren.
Själv har Staffan Wibom lärt sig hantverket på Gotland, där de också kallas trodertun. Det har influerat hans sätt att bygga, för gärdsgårdar skiljer sig åt runt om i landet både vad gäller terminologi, utseende och materialval.
– Det är ett visst stuk på detaljerna. I Dalarna pekar till exempel störarna rakt upp medan de gotländska är vinklade 90 grader mot slanorna.
Även Stockholms skärgård har fått sin egen särprägel:
– Man tager ju vad man haver. Här fanns mycket sälg och lövträd som man använde. Det kan bli lite krokigare då, menar Staffan Wibom.
Kursen inleds med en halvtimmes genomgång av teori och verktyg. I teorin är konstruktionen relativt enkel – den består av de tre delarna stör, slanor (även kallade gärdslen eller troder) och hank. Stören ska helst vara av ene, ett rakt och hållbart träslag. Slanorna kan vara tall eller gran, drygt fyra meter långa och ska klyvas i tårtbitformade delar och barkas av.
Hanken, som binder ihop konstruktionen, tillverkas traditionellt sett även den av naturmaterial, men har i denna kurs bytts ut mot mer lätthanterlig ståltråd.
– Det är kanske som att svära i kyrkan, men det är väldigt bra, säger Staffan och visar hur man genom att böja tråden i en åttafigur fogar ihop störparen och bygger en liten hylla för slanorna att vila mot.
Även verktygen är enkla – med spett, handslägga, farmartång, yxa och en vanlig vedsåg får man det mesta gjort.
Men i praktiken är bygget mer av ett problemlösande.
– Att sätta gärdsgård är inte att öppna en Ikea-kartong med delar och börja skruva ihop. Det är ett hantverk, där man använder krokigt material. Man får slöjda helt enkelt. Det är det som gör det så pass roligt, säger Staffan Wibom.
Svårigheterna kan till exempel handla om att sätta gärdsgård i kuperad terräng, där sträckan inte alltid är rak och där stenar ofta ligger i vägen. Staffan visar på ett exempel där gärdsgården löper över en bergsknalle. Där har han satt ner stören i en fem centimeter tjock tryckimpregnerad bräda. På ett annat ställe har han sågat av slanorna för att låta en stor stenbumling få ta plats mellan störparen.
En annan utmaning är att det går åt relativt mycket material. Man bör räkna med cirka tre stör och två slanor per meter färdig gärdsgård.
– Men man får då en inhägnad som kan stå i 25-30 år utan att behöva målas eller underhållas på något sätt. Det beror på att den vinklade konstruktionen är sådan att vattnet rinner av, vilket gör den långlivad, menar Staffan Wibom.
Efter genomgången är det dags för deltagarna att själva sättas i arbete. En raksträcka på ett tiotal meter måttas upp och det börjar sågas, bankas och bindas. Störparen ska hamna på rätt avstånd från varandra och tryckas ner två decimeter i marken, och slanorna ska vinklas till rätt lutning. Med jämna mellanrum ska gärdsgården även stagas upp av tvärstörar, annars riskerar den att blåsa omkull.
Den som råkar kalla bygget för ett “staket” får en sträng blick och en tillrättavisning:
– Det är inget staket, det är en gärdsgård!
Geir Sjurseth är en av dem som deltar i kursen. Han är nyinflyttad på ön sen i november.
– Jag är en IT-nisse som jobbar på Google till vardags. Det är otroligt skönt att komma iväg från skrivbordet och skapa något verkligt. Jag brygger öl, mjöd och cider och bakar mycket, men nästa steg är att komma ännu närmare maten. Jag jagar, men vill gärna ha djur själv, säger han.
Staffan Wiboms ambitiösa mål är att varje kurs ska resultera i ytterligare hundra meter gärdsgård på Runmarö.
– Den förra kursen genererade faktiskt det. Mitt mål är att ni ska kliva ut härifrån med så pass mycket kött på benen att ni ska kunna börja åtminstone.
Han lämnar även en “gärdsgårdsgaranti” till alla sina elever – om man har för avsikt att själv sätta gärdsgård på sin egen mark efter avslutad kurs så ställer han upp ideellt med såväl kunskap och materialanskaffning som handkraft.
– Jag är ju pensionär, och tycker att det är så pass roligt. Jag vill ju föra den här kunskapen vidare.