KRÖNIKA. Det händer titt som tätt att när jag ringer ett telefonsamtal i tjänsten att jag känner mig som Janne Josefsson under inspelningen av Uppdrag granskning. Detta trots att personen som lyfter luren, iallafall vad jag vet, inte har begått någon form av brottslighet eller kommer behöva uttala sig om någonting särskilt kontroversiellt.
Det känns ibland som att folk är rädda för att bli ditsatta. Att de utgår ifrån att jag kommer att ställa de mot väggen för någonting, för mig i dessa fall ytterst oklart, när det jag efterfrågar egentligen bara är bakgrundsinformation och att få veta lite hur tankarna går.
Även om det är mer ett undantag än regel händer det tillräckligt ofta för att jag ska börja fundera på vad som ligger bakom den här skeptiska tendensen. Varför är helt vanliga människor instinktivt rädda för något som ofta bara innebär att förmedla information eller förklara hur en situation har gått till?
Jag tror inte att alla dessa människor har egna negativa erfarenheter av journalister sedan tidigare, även om det vore den enklaste förklaringen. Däremot tror jag att folk överlag har blivit räddare för att bli missförstådda även om det bara rör sig om helt okontroversiell information.
Alla vet vi hur viktigt det är att ha en bra kommunikation i sitt privatliv; med familjen, på jobbet och med grannen. Det är så lätt att missförstå varandra, och det kan snabbt leda till onödiga bråk och konflikter.
Missförstånd kan göra en höna av en fjäder. Därför ska vi inte vara rädda för att förmedla information. Många går runt och har åsikter om saker som inte ens är en konflikt i praktiken. Om man bara hade haft all information och lite förståelse för de andra inblandade skulle man inte behöva vara upprörd.
Såklart finns det ibland människor som inte vill svara på frågor för att de faktiskt har gjort fel. Men en strategi för att hantera en jobbig situation skulle ju kunna vara öppenhet. Särskilt nu i valtider vill vi veta hur våra politiker tänker.
Att berätta vad som hände, säga att man har gjort fel, att det inte blev som man hade tänkt eller att man helt enkelt inte var tillräckligt förberedd för situationen – är det så farligt?
Vissa misstag är förstås allvarligare än andra, men i de flesta vardagliga situationer vore väl inte transparens och ödmjukhet helt fel ändå. Har du verkligen ingenting att dölja tror jag att de flesta kommer förstå.
