KRÖNIKA. Det är i år 30 år sedan föreningen Freija startades av en grupp eldsjälar som ansåg att företagsklimatet för kvinnor i Roslagen var så uruselt att det behövdes ett stöttande nätverk. Enligt en av föreningens första medlemmar har vägen till erkännande och acceptans för kvinnors företagande i kommunen inneburit decennier av hårt slit och mycket bråk, både politiskt och inom näringslivet. Men hur ser det ut idag? Behövs verkligen en könsseparatistisk förening som Freija år 2018?
Inför denna krönika har jag pratat med ett antal kvinnor som driver företag i Roslagen. Hur upplever de företagsklimatet år 2018, kan de idag verka på samma villkor som män? Jo, på det stora hela tycker de flesta att vi kommit en bra bit på vägen. Att vissa väljer att vara medlemmar i företagarföreningar för kvinnor handlar främst om att de inom dessa har möjlighet att ha trevligt, utbyta erfarenheter och stötta varandra. Flera anger att de ofta väljer att jobba ihop med andra kvinnor då de anser att kvinnor samarbetar bättre och att de gärna vill gynna varandras affärsverksamheter. Under mina efterforskningar har det slagit mig att det har med platsens historia, kultur och tradition att göra hur företagsklimatet ser ut. På öar där kvinnor sedan generationer fiskat, hanterat maskiner och arbetat inom jordbruket har frågan om kön helt enkelt aldrig varit relevant.
När könsmaktsfrågan dyker upp slås jag ibland av att det kan låta lite gnälligt. Att vissa anser att vi kvinnor gör oss själva till offer och att det därmed blir en självuppfyllande profetia. Andra verkar tycka att vi borde vara tacksamma över att vi ändå kommit så långt. Kvinnor får ju faktiskt starta företag på samma premisser som män och samhället backar ofta upp kvinnliga entreprenörer. Men kanske är det inte där skon klämmer? Kanske är det de osynliga maktstrukturerna, orättvisorna som ofta är så svåra att bevisa, som ibland gör det extra svårt att som kvinna ta plats? Förekomsten av manliga nätverk där kvinnor helt enkelt utesluts av tradition. Kanske handlar det, som en del påstår, om att kvinnor är för dåliga på att ta plats och ta betalt på grund av ett kollektivt dåligt självförtroende som gör att vi inte vågar lita till vår kompetens trots våra ofta långa utbildningar och gedigna arbetslivserfarenhet? En ”inte ska väl lilla jag...”-attityd som inte sällan placerar oss i baksätet istället för bakom ratten under vår livsresa.
En sak kan vi nog alla vara överens om: den jämställdhet som råder i det svenska samhället idag har vi att tacka de starka, modiga kvinnor som vågat ställa krav, bråka och ta plats före oss. Och även om vi kommit oerhört långt på vägen, finns det ännu kvar att göra. Enligt uträkningar från Försäkringskassan och SCB kommer nämligen Sverige, om utvecklingen fortsätter i dagens tempo, inte att vara helt jämställt på alla plan förrän år 2205.
Det finns goda skäl att föra kampen vidare.
