– Allting är så vackert med den där fjärilen. Alltifrån ägget till den färdiga fjärilen.
I över 30 år har Ann Andrén dokumenterat fjärilarnas värld, främst i bild men också i text. Sedan 1991 gör hon det på Runmarö, där hon bland annat kläcker fram egna exemplar av den sällsynta apollofjärilen.
Nu har hennes bok Flyger natt flyger dag kommit ut.
Det började på 1970-talet, med att hon hittade en larv i Hästhagen i Nacka. Larven fångade hennes intresse och hon ringde en entomolog på Naturhistoriska Riksmuseet
– Han sa att den där kan du mata, så då gjorde jag det. Och så kom det ut en enormt vacker fjäril, berättar fotografen och konstnären Ann Andrén.
Den gången var det en makaonfjäril som kom ut, men sedan dess har Ann följt och dokumenterat åtskilliga fjärilars födelse. Främst på Runmarö, där hon sambon Hans Broberg spenderar större delen av sommarhalvåret.
– Runmarö är bra. Man kan åka kommunalt hit och med egen båt kommer man ut på havet på en halvtimme. Och så är det ju fjärilarna och naturen.
Genom ön går ett kalkstråk som gör den till ett av länets mest kalkrika områden. Inte någon annanstans i hela landet finns det så många olika orkidéer samlade på ett så begränsat område som här, enligt länsstyrelsen. Och den särpräglade floran ger en särpräglad fauna. Bland annat finns här den sällsynta apollofjärilen – en av tre arter som Ann Andrén beskriver i sin nya bok, Flyger natt flyger dag. Apollon står för det sällsynta, påfågelögat för det vanliga och gaffelsvansen för det nattliga. I boken beskrivs fjärilarnas metamorfoser: från ägg till larv till puppa till fjäril. Något som det tagit sin tid att dokumentera.
– Totalt är det väl i alla fall 35 år jag har hållit på med det här.
Ett stipendium från författarfonden har inneburit att hon under det senaste året kunnat färdigställa boken, utgiven på Almlöfs förlag. Förutom ett sextiotal fotografier och texter av henne själv, har även den på Runmarö bosatte författaren och insektssamlaren Fredrik Sjöberg bidragit med text, och öns egen nobelpristagare Tomas Tranströmer har lånat ut en dikt.
– Jag hoppas att man ska lära sig av boken, att den inspirerar till att man är aktsam om larverna och ser skönheten i naturen, säger Ann.
Förutom böcker arbetar hon även med utställningar och reportage. Vintertid reser hon och Hans gärna till Afrika där Ann har jobbat mycket med Afrikagrupperna, bland annat med att dokumentera kampen mot apartheid. Men när det våras återvänder de till fjärilarna på Runmarö.
Och att det blev just Runmarö är ingen slump.
– Jag sökte mig hit, säger Ann som tidigare seglat mycket i skärgården.
Under flera års tid, när hon som seglare besökte ön, satte hon upp lappar om att hon ville köpa eller hyra något på ön. Men det var inte förrän hon hittade en oansenlig annons i en tidning som drömmen blev verklighet. 1991 flyttade hon och Hans in i det lilla huset som står på vad de tror är Runmarös minsta tomt.
I ett växthus intill huset kläcker hon fram egna fjärilar. Hon kan sitta där i timmar och vänta på att en fjäril ska kläckas, beredd med kameran.
– Går man in i huset för att hämta en kopp kaffe så brukar man missa det. Det är tålamodsprövande, det kan ta flera år innan man får ihop en hel serie.
Fjärilslarver äter inte bara väldigt mycket, de är dessutom kräsna. Apollofjärilens larv måste ha antingen kärleksört eller fetknopp för att överleva, gaffelsvansen vide och påfågelögat nässlor.
– Så jag är nog den enda som har odlat nässlor.
Det är noga med hygienen, så att inga parasiter får fäste och det gäller att förse de små djuren med rätt material till förpuppningen: apollon vill gräva ner sig i marken, påfågelögat hänga upp sig i en silkestråd i taket och gaffelsvansen krypa in i en barkbit.
Men till sist kläcks de.
– Det är ett mirakel hur en sån, som många tycker, ful liten varelse kan komma ut som nånting helt annat.