Mer än 300 personer vill inte att Djurö prästgård ska säljas. Det framgår av en enkät gjord av öns byalag. Nu har ärendet om försäljning lagts på framtiden.
Kyrkorådet i Djurö Möja Nämdö församling beslutade nyligen att sälja Djurö prästgård, något som har skapat en stark opinion på ön. I en pågående enkät på Djurö byalags hemsida har mer än 400 personer sagt sitt om försäljningen. Drygt 80 procent, anser att prästgården ska fortsätta tillhöra församlingen. 14 procent vill att kyrkofullmäktige avvaktar med beslut tills ett tydligt underlag kan presenteras. Bara 3,4 procent, 14 personer, vill att prästgården ska säljas.
Under kyrkofullmäktige i förra veckan stod försäljningen av prästgården på dagordningen. Oppositionen i fullmäktige, den grupp som kallar sig Ö-kyrkan, tillämpade minoritetsbordläggning, varför frågan skjutits upp till kyrkofullmäktige i juni.
– En delseger och lite respit. Mer än 400 personer har sagt sitt i byalagets enkät och de flesta vill inte ha en försäljning, det är klara besked om vad befolkningen vill, säger Marlene Lilja i aktionsgruppen mot försäljning.
I söndags förra veckan, innan kyrkofullmäktige, hölls ett välbesökt möte i skolan där det beslutades att starta en samrådsgrupp som ska utreda vad prästgården kan användas till i församlingsarbetet.
– Vi förstår inte varför de vill sälja byggnaden. Den kan användas till många ändamål, väl anpassade för kyrkans verksamhet. Som utbildningsplats för stiftets personal, lägerskola för konfirmander, kyrkstuga för att för att nämna några, säger Marlene Lilja som tycker att försäljningen är fel väg att spara pengar:
– Prästgården som vilar på en gammal kroggrund från 1600-talet ingår i ett riksintresse. Den är en sammansatt kulturmiljö tillsammans med klockstapeln, kyrkan, kyrkogården och lusthuset. Har man en gång sålt byggnaden så har man, säger hon.
Kyrkorådets ordförande Anna Frej försvarar försäljningen med att församlingen i första hand är en kyrka, inte ett fastighetsbolag, och att kostnaderna för prästgården påverkar kyrkoverksamheten negativt. Något Marlene Lilja kommenterar:
– Visst ska kyrkan ägna sig åt sin verksamhet, och det kan man göra i prästgården. Även personer som inte är aktiva i kyrkan har rätt att vara intresserade av kyrkans traditioner, och där ingår kulturdelen. Vårt kulturella arv är värt att försvara. Vederhäftiga underlag för husets status saknas och stämmer inte så vitt vi förstår, säger Marlene Lilja.
