Bevara oss från experterna
Sedan länge pågår ett slags byråkratisk ockupation av skärgården. Det märks till exempel genom strandskyddsbestämmelserna. Regelverket hämmar effektivt öarnas utveckling och kan få den mest tappre nybyggare eller entreprenör att kasta in handduken och flytta. Delvis sker annekteringen i det dolda genom att beslutsfattare på vissa myndigheter agerar utifrån en egen agenda som ibland står i strid med politikens intentioner. När strandskyddet skulle ses över och tas bort där det inte behövdes fick det på sina håll rakt motsatt effekt. I dag har strandskyddet utökats från 100 till 300 meter på en rad öar vilket i praktiken gjort dem omöjliga att nyttja till något annat än solbad och promenader.
Det är inte av ren illvilja som detta sker, tvärtom. De ansvariga är övertygade om att de vet så mycket bättre än alla andra hur skärgården ska skötas. Ockupationen av skärgården pågår även på ett mentalt plan där beslutsfattarnas idéer med tiden bildar norm. Alla vill vi att skärgårdens värden bevaras och utvecklas, men är det så självklart att det ska ske ur storstadens och experternas romantiska skrivbordsperspektiv?
Den vida kunskap som finns på öarna om skärgårdens resurser, och hur de bäst förvaltas, värderas inte särskilt högt i maktens korridorer. Inom många myndigheter finns ett motstånd mot lokal förvaltning eftersom man inte vill släppa ifrån sig makten över de frågor man hanterar. I egenskap av experter anser man sig dessutom ha tolkningsföreträde. De kunskaper som öborna samlat på sig i generationer är inte vatten värda när de ställs mot specialisternas forskning och vetenskapliga rön. Och så går det som det går emellanåt.
Ängsö i norra skärgården brukades och förvaltades av skärgårdsbor i århundranden. Träden hamlades, ängarna slåttrades, markerna betades och vassarna slogs. När öborna i början av 1900-talet tänkte hugga ner ett par gamla ekar gick en sommarboende i taket. Han hette Ivar Afzelius och råkade vara justitieråd. Han ordnade så Ängsö blev nationalpark och tvättäkta experter kopplades in för att skydda ekarna och den vackra naturen. Slåtter förbjöds och såväl kreatur som öbor sparkades ut från Ängsö och snart växte hela ön igen. Så där 30 år senare insåg man att det där med slåtter och kossor kanske ändå inte var så dumt och ett omfattande renoveringsarbete påbörjades för att återställa det som förstörts.
I dag känns den tragikomiska historien avlägsen och främmande men faktum är att samma sak händer än i dag. Nu stavas inte problemen sly och fäfot utan skarv- fiske- och sälförvaltning samt rigida strandskyddsbestämmelser. Har vi tid och råd att vänta 100 år till innan experterna lyssnar på dem som faktiskt kan det här?
