Ett fraktbidrag till sjömackar som kompensation för att distributionskostnaderna är mycket högre än på fastlandet – det har distributören Mikael Robell kämpat för i flera år. Men skärgårdslandstingsrådet Gustav Hemming är tveksam.
Mikael Robell levererar bränsle till majoriteten av Stockholms skärgårds sjömackar och har tidigare själv ägt ett flertal sjömackar. För snart tre år sedan hade han sitt första möte med politiker från länsstyrelsen och landstinget där han föreslog ett fraktbidrag till sjömackarna. Genom åren har de haft regelbunden kontakt. Men nu är han frustrerad över att inget händer.
– Det verkar inte vara tillräckligt sexigt med sjömackar. Men skulle mackarna stanna för att det blir för dyrt, då skulle alla vakna. Jag vill att detta ska komma upp på bordet innan det händer. Mackarna och bunkerbåten går precis runt nu. Skulle något hända, så…
Nu kan mackarna söka olika investeringsbidrag från länsstyrelsen och landstinget, men det tycker inte Mikael Robell räcker.
– Det är väldigt orättvist. De som är bra att på söka bidrag får mer pengar och det blir ingen kontinuitet. Mitt förslag skulle vara ett enkelt system som alla förstår och som dessutom är konkurrensneutralt.
Skärgårdslandstingsrådet Gustav Hemming (C) håller med om att det finns svårigheter och att det måste finnas bränsledistribution för en väl fungerande skärgård. Men han upplever inte att detta är en akut fråga.
– Varken kommunala företrädare eller frivilligorganisationer i skärgården, som till exempel det regionala skärgårdsrådet, har tagit upp frågan, säger han.
Gustav Hemming tycker också att alla parter som har ett ansvar för regional utveckling – regeringen, landstinget, länsstyrelsen och kommunerna – tillsammans måste hitta lösningar på den här typen av frågor. Som en början har han anmält bränsledistributionen som en fråga på nästa exekutivkommitté den 23 januari.
– Först måste vi ta reda på om det här är ett isolerat problem för bränsledistributörerna eller om vi närmar oss en brytpunkt för att sjömackarna ska kunna vara verksamma. Sedan får vi försöka ta ett gemensamt ansvar om vi ser att det behövs.
