Sedan Stora Ekholmen hamnade i familjen Haglunds händer har renoveringen av både holmen och hus kommit igång och just när vi kommer på besök pågår en byggnadsvårdskurs på ön med tolv deltagare.
En av de få regniga dagarna den här sommaren lägger Waxholmsbåten till vid ångbåtsbryggan på Stora Ekholmen, inom synhåll från Vaxholm. Bryggan är ovanlig hög så landgången måste hissas upp en bra bit.
Gunnar och Kerstin Haglund köpte ön för tre år sedan. Sedan 1965 har ön vuxit igen och de 19 byggnaderna har fått förfalla. Varsamt och metodiskt väcker de nu ön ur sin törnrosaslummer. Vid 1900-talets början, på den såpafabricerande familjen Grummes tid, var ön en av skärgårdens vackraste. Ambitionen är att holmen ska återfå sin forna glans.
På vägen mellan ångbåtsbryggan och den färdigrenoverade Sandahlska villan arbetar stensättaren Bosse Hellqvist.
– Det var smart att göra vägarna först, så att byggmaterial och ställningar kan transporteras. 2 400 ton grus har vi använt bara till vägarna, säger han.
Just nu lägger han sista handen på det som ska bli gräsmatta framför det nyrenoverade huset.
Idag vimlar det av folk på ön. Det är öppet hus för Byggnadsvårdsföreningen. Dessutom pågår en veckolång byggnadsvårdskurs med tolv deltagare, som är inhysta i huset.
Där kommer Gunnar Hagström gående med famnen full av paraplyer. På verandan har besökarna ställt sina skor. Inomhus är det ljusa golvet lent och nysåpat. På glasverandan flockas daggästerna runt Gunnar. Han har visat dem öns byggnader. Till höger om honom sitter Nina Johansson och äter sin matsäck:
– Jag kom hit för att jag var nyfiken på vad som händer här. Jag har åkt förbi här många gånger eftersom jag bor på Mjölkholmen, säger hon.
Alla hus på holmen är byggda före år 1900.
– Vårt mål är att återskapa ön som den var vid den tiden med några människor som bara njuter av att vara här och andra som jobbar för det. Kanske blir det ett pensionat med kulturutbud och kurser och en restaurang i den gula villan, säger Gunnar.
– Då får ni servera den mat som man åt då, inflikar en av gästerna.
– Ja, säger Gunnar entusiastiskt.
– Husmanskost! säger någon inifrån salongen.
– Ni skulle kunna ha exklusiva litteraturseminarier och presentera olika författarskap, säger en man till vänster.
– Akvarellkurser! säger hon i salongen.
Gunnar lyssnar nyfiket och ställer följdfrågor.
Vid den gula villan mitt på ön som troligen blir nästa renoveringsobjekt, är fönsterglas och olika fönsterbågar utspridda på gårdsplanen. Några har målats och kittats. Det tog bara 20 minuter innan byggnadsvårdskursen här var fullbokad. De tolv lyckliga får goda råd av målarmästaren Björn Höglund och snickaren Thomas Häggström. Trädgårdsexperten Elisabeth Svalin Gunnarsson är på väg ut till ön för att hålla kvällens föredrag.
Inne i huset står Stina Widén med stämjärn och hammare och knackar bort en fyrkantig bit av en fönsterram. Hon lusar. Thomas Häggström visar hur hon ska fila.
Mitt emot står Emma Gerdien och gör samma sak.
– Vi får handledning av fantastiska hantverkare och dessutom får vi lära oss om trädgård. Jag är här för att jag vill kunna hjälpa mina föräldrar med deras bergslagsgård, säger hon.
Björn Höglund häller upp titanvitt och kokt linolja på en glasskiva för att riva pigmenten med en tung mortelstötliknande glasgrej.
– Man valsar ner pigmenten och river sönder kornen, förklarar han.
Pulvret på glasskivan blandas med linoljan och liknar mer och mer en lite tandkrämsfärgad pasta.
Så hämtar han ett märkligt verktyg.
– Det här är en spänngaffel, säger han och håller upp en penselliknande sak med vassa stift i stället för borst.
Den har han använt i den Sandahlska villan för att spänna väven på ramarna som sedan tapeterna satts upp på. Det är tidstypiska tapeter i olika brokiga mönster, precis som det var då vid förra sekelskiftet.
– Det traditionella kommer tillbaka. Man har börjat fatta att man kan bevara. Det är kul med sådana här grupper så att man kan får föra kunskapen vidare, säger han.
Veronica Jensen har stått ute på gårdsplanen och kittat men nu börjar det regna och hon bär in fönstren.
– Jag jobbade som frisör i 25 år men ville sadla om och nu går jag som bygglärling och det finns likheter i noggrannhet, att man skapar någonting och jobbar praktiskt, säger hon.
Det råkade bli Thomas Häggström som kom att leda byggarbetet på holmen genom familjen Haglunds och hans gemensamma intresse för veteranbåtar.
– Gunnar frågade under en veteranbåtsträff om jag kunde hjälpa till med några smågrejer. ”Okej”, sa jag, men det såg för djävligt ut här när jag kom hit. Jag tyckte det var ett helt wild and crazy projekt.
Efter två års arbete kan han dock konstatera att projektet inte är helt galet. Ett väl fungerande samarbete är en viktig orsak.
– Vi har avstämningsmöte varje vecka. Bra beställare vet vad de vill ha och Gunnar gör det.
– Det är som ett bra äktenskap, fyller Gunnar i.
Nära växthuset, vid den södra stranden ligger motoryachten Arona, 26 meter lång, byggd 1904 med gräddfärgat skrov och glänsande mahognyöverbyggnad. Kerstin Haglund, dottern Terese Samuelsson och hennes man Håkan Samuelsson fixar maten och det praktiska för kursdeltagarna. Den stora flaggen i Aronas akter vajar regntyngd över vattenytan.
– Vi brukade segla förbi här med vår Neptunkryssare på 1970-talet och genom åren har vi sett hur byggnaderna har förfallit. När ön var till salu åkte vi hit och vi träffade George Martins livskamrat, Susanne Harris. De bodde här hela tiden, säger Kerstin och pekar ut från akterdäck mot det förfallna huset på stranden:
– Han låg förlamad på övervåningen i huset, som de hyrde av dem som köpte ön 2008. De nya ägarna ville stycka upp ön och sälja av men det motsatte sig Martins och därför såldes ön till oss.
– Vi kommer inte att vänta med verksamheter här tills alla hus är klara. Nu är ett hus klart och vi kan ha det här byggnadsvårdslägret. Lusthuset uppe vid den gula villan är klart. Där kommer ett band att spela i nästa vecka, säger Kerstin och vänder sig mot Gunnar:
– De vill nog att du ska komma med på bryggan när de åker.
Samtidigt som daggästerna far kommer trädgårdsexperten Elisabeth Svalin Gunnarsson, med en filmduk under armen. På grusgången upp mot Sandahlska villan frågar Gunnar henne om en flik av gräsmattan, som går liksom förbi entrén. Hon tror att folk kommer att gina över den.
– Vi kanske måste anlägga en rabatt där, säger hon.
Gunnar funderar lite. Elisabeth funderar lite. Hon ångrar sig:
– Rabatter här på ön, när det är ont om vatten, kanske inte är någon bra idé…
Gunnar dividerar fram och tillbaka med sig själv.
– Nej det är sant! Jag säger till Bosse i morgon att han får göra en grusplan här i stället.
Det är så här det fungerar på Stora Ekholmen. Allt måste inte bli färdigt på en gång. Det ska gå framåt lite i taget, utan stress men med fokus på att det ska bli fint och hållbart. Det finns en plan med gott om utrymme för nya idéer.
Sofia Broome
