KRÖNIKA. Snart har det gått ett år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina då det säkerhetspolitiska läget i Europa förändrades drastiskt. Under året har Sverige bland annat svängt i Natofrågan, höjt försvarsanslagen och återuppväckt nedlagda regementen ur sin dvala.
På konferensen Folk och Försvar i Sälen i förra veckan var budskapet från Sveriges överbefälhavare tydligt. “Det är hög tid att vakna upp”, sa Micael Bydén och samtidigt kom besked om att civilplikten återinförs. Det är skarpt läge, inte bara för Ukraina utan för alla demokratier i väst som hotas av Putins vansinniga framfart.
Även i skärgården märks detta. I slutet av förra året bjöd Försvarsmakten in lokalpressen till Muskö för att meddela att man ska tillsätta 100 nya tjänster på örlogsbasen under kommande år.
Inte heller där hymlades det med budskapet – Försvarsmakten trappar upp sin närvaro i skärgården och det kommer man bli rejält varse framöver. Skjutövningarna på öarna intensifieras, militärgröna båtar syns allt oftare på fjärdarna och öbor uppmanas skärpa uppmärksamheten kring skyltar och skyddsobjekt. Markägare har också fått propåer om att upplåta ännu mer mark för övningsverksamhet. “Det finns inte längre någon säker svampplockarperiod”, sa Pontus Palmedal, chef för chefsstöd på Marinbasen, med allvar i rösten.
Svenskarna brukar kallas ett fredsskadat folk; att vi levt i frihet och säkerhet så länge att vi inte längre tar några hot om krig på allvar. Vi tror därtill att de utkämpas på ett avlägset slagfält där vanligt folk inte berörs. Men krig är inte bara en militär angelägenhet. Det samstämmiga budskapet är att vi alla har en plikt när skiten träffar fläkten, och inte minst visar Ukrainas befolkning just nu vikten av civilsamhällets försvarsvilja.
På många sätt kanske skärgårdsbor är bättre rustade än de flesta för osäkra tider. Krislådan, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap för några år sedan uppmanade alla att börja införskaffa, har länge varit en självklarhet i alla öbors hushåll för att klara stormar och situationer där man förväntas förlita sig till sin egen förmåga ett tag.
Samtidigt finns också något annat här, som är av yttersta vikt: förmågan att hålla ihop och hjälpa varandra. Svenskar är generellt ett individualistiskt folk men det duger inte i kris. Då kan vi inte hamstra toalettpapper utan måste jobba tillsammans, för och med varandra.
Förhoppningsvis är ett regelrätt krig på svensk mark ett avlägset scenario. Men det vi kan göra redan nu är att rusta oss civilt samtidigt som vi rustar oss militärt. Där är skärgårdsborna redan ett föredöme.
