I strålande solsken samlades nyligen en skara frivilliga på Spjutsund för att klippa fettfenor på öringar. Totalt har över 120 000 öringar klippts i år.
Det är tidig morgon men vårsolen skiner redan högt på himlen när jag tar mig ner till hamnen vid Morarna på Gålö. En sval bris blåser över fartygen som rofyllt ligger förtöjda vid bryggorna. Ljudet från mänskliga aktiviteter har fått ge vika för naturens skiftande brus, en angenäm förändring och virus och annat elände känns plötsligt avlägset. Det är en fantastisk morgon för det 20-tal människor som samlats på platsen att åka ut i skärgården. Målet för dagen är fiskodlingen vid Spjutsund på Långgarn, en kort sträcka ut från Morarna. Där i fiskkassarna simmar tusentals öringar och väntar på att få sina fettfenor bortklippta, något som görs för att kunna skilja odlad från vild öring.
– Sedan 2007 är det lag på att klippa fettfenorna. Syftet är att hjälpa myndigheterna i förvaltningen av öringen. I till exempel trollingfiske är det inte tillåtet att ta upp vild lax. Liknande regler för öring planeras av Havs- och vattenmyndigheten, berättar Sverker Lovén, fiskekonsulent vid Stockholms stads idrottsförvaltning när han tar emot oss på Spjutsund.
Idag ska omkring 20 000 öringar få sin fettfenor avklippta. De är de sista för i år, tidigare under veckan har man hunnit med ytterligare 100 000 stycken, så hjälp krävs för fiskevårdarna på idrottsförvaltningen. Årets frivilliga deltagare är en ovanligt brokig samling människor och något decimerat jämfört med tidigare år.
– Många av de som brukar vara med är äldre och har därför avstått från att vara med i år. Vi har därför fått gå ut i sociala medier, kontaktat våra samarbetspartners och länsstyrelsen för att hitta folk, säger Oliver Karlöf, fiskbiolog på idrottsförvaltningen, samtidigt som han håvar upp ett gäng öringar ur den stora fiskkassen.
Ett rutinerat och fulltaligt gäng klipper omkring 12 000 öringar i timmen. Så snabbt går det inte för oss, men det vackra vädret gör att ingen har bråttom hem. Från håven åker fiskarna ner i hinkar fyllda med bedövningsmedel. Ett par, tre minuter senare ligger de med buken uppåt avsomnade. Därefter töms hinken på ett långsmalt bord med strömmande vatten i hängrännor längs sidorna. Efter att fettfenan klippts bort läggs fiskarna i rännan och åker tillbaka i en annan del av kassen där de strax därefter piggnar till igen.
– Klipper man fenorna för sent på våren kan fjällen vara sköra och lossna och då kan de få infektioner. Men i år är fiskarna ovanligt fina och det syns inga fjäll alls på borden.
Det är inte helt klart vilken funktion fettfenan fyller för fiskarna. En teori är att den hjälper fisken i strömmande vatten, det finns studier som visar på detta. Att klippa bort fenan kan alltså ge öringarna sämre förutsättningar att klara sig.
Vissa år lyckas man odla fram över 140 000 öringar, men i år är antalet något färre än vanligt, vilket beror på att man under hösten lyckats fånga färre honor i öringsfällan.
– Vi fick mindre rom i höstas än vi brukar. Det kan ha att göra med att säl simmar in vid fällans ledarm och både skrämmer och tar många öringar. Tidigare har vi jagat säl vid odlingen, men det var några år sedan och nya har kommit in igen, säger Oliver Karlöf.
Att odla öring är en lång och komplicerad process. Romen kläms ur honorna, befruktas med mjölke och skickas sedan iväg till ett kläckeri. Så fort veterinärer kontrollerat att romen är bra så släpps fiskarna tillbaka i havet. Äggen kläcks i mars/april och ynglen växer till sig innan de kommer till kassarna på hösten. Där får de sedan äta upp sig innan utsättningen våren därpå då fiskarna benämns smolt. Arbetet med odlingarna går många decennier tillbaka i tiden.
– Det går egentligen tillbaka till 70-talet när kommunen sålde ett länsfiskekort. Vi hade en inkomst på över en miljon kronor, mycket pengar omräknat i dagens värde. Det förändrades när det fria handredskapsfisket infördes 1985. Dåvarande Fiskeriverket kompenserades oss med pengar och då föddes idén med odling och utsättning av öring. Mellan 1994 och 2002 hade vi fantastiska år, innan säl och skarv började konkurrera. Idag finns kanske en tiondel av den fisk som fanns då, men utsättningarna gör att vi fortfarande har ett öringsfiske kvar, säger Sverker Lovén.
Stadens fiskevård finansieras av sponsorer, fiskekortsavgifter och ett antal fiskeföreningar runt om i länet som köper smolt för utsättning i sina vattendrag. En del smolt sätter man själva ut i åar och vattendrag för att försöka bygga upp lokala naturliga bestånd.
Vid borden på Spjutsund klipps fenor på löpande band. Efter ett par timmar visar räkneverket på över 7 000 klippta öringar och det är dags för en paus. Vi sprider ut oss i en solig slänt för en stunds välförtjänt vila.
Inga Martinsson lutar sig mot en ungtall och öppnar en termos med mat. Hon är en av de mest rutinerade fenklipparna vid borden under dagen.
– Jag tror det var 2009 jag var med första gången. Jag hade gått en fiskekurs med praktiska övningar innan. Jag fick bland annat prova på att elfiska och tyckte det var roligt, säger hon och berättar om hur hon nätfiskade med sin far som barn.
Pausen är strax över och alla återgår till sina bord. Det dröjer inte länge förrän den sista öringen blivit klippt och deltagarna skjutsats tillbaka. Öringarna ska nu ligga ytterligare tio dagar i kassen. Sedan släpas den in till fastlandet och fiskarna förs över i tankbilar. Därefter går färden vidare ut till en rad vattendrag runt om i länet. Utsättningen i tätorterna brukar vara lite av en folkfest när människor samlas för att uppleva den mäktiga känslan man får av att se hur tusentals smolt spolas ut i vattendragen. Öringarna går därefter en högst osäker framtid till mötes, men kanske blir en del av dem så småningom mammor till ett gäng nya yngel som växer upp i odlingen och kretsloppet sluts.
