Allt handlar om lufttryck och teknik – och att inte vara rädd när det går undan. Svävarsporten i Sverige må vara liten men de tävlande är bland de bästa i världen.
– Vi som är skärgårdsfolk kan vår grej, säger Magnus Ivanoff.
För Skärgården avslöjar han varför svävarsporten blivit stor just i skärgården och varför Sveriges kortaste lagtext hindrar fler från att pröva sporten.
”.... jag flyger, jag svävar fram, låt det aldrig ta slut...” Freestyles gamla dänga från 80-talet har gått på repeat i undertecknads huvud på väg till Djurö, där Magnus Ivanoff har sin svävarverkstad. Utanför verkstaden står hans svävare redo att mekas med. Den är byggd från grunden av Magnus själv för drygt fyra år sedan.
Kjolar och kolvar ska bytas ut. Andra delar ska kontrolleras. Det är viktigt att svävarnas skick är tipptopp inför svävar-VM i Tamworth utanför Birmingham i England nästa helg.
– Vi är taggade, säger både Magnus och hans fru Carina Smedberg.
Sverige ligger bra till på rankingen med flera guld i både VM och EM i bagaget. Magnus har tagit flera av dem. Därför hoppas paret, liksom resten av landslaget, att årets VM inte ska ta ner Sverige på svävarkartan – men lite nervöst är det eftersom årets VM dels är det första på fyra år och dels för att det blir den första tävlingen för säsongen.
– Normalt är det VM varannat år. Men mästerskapet ställdes in senast då det skulle arrangeras, säger Carina Smedberg.
Full fart
Att tävla med svävare går ut på att man åker längs en bana som går över både land och hav i ett antal heat. I VM är det sex heat. De tävlande kvalar om startposition efter hur snabba de är. Sedan går det på poäng. Tävlingen delas också upp i tre olika klasser och principen är enkel: den som får flest poäng efter sex heat vinner. Och fort går det.
– I vintras kom vi upp i fartrekordet 134 kilometer i timmen, världsrekordet ligger på 137. Det ska vi försöka slå i år, säger Magnus Ivanoff.
Största konkurrenten inför årets mästerskap är England.
– De är mycket större. Men deras svävare har också större förmåga att haverera, säger Magnus Ivanoff.
Han menar att svenskarna är bättre på att rusta sina svävare med bra produkter eftersom vi både har snö, is på vintern och hav här under sommaren.
– Det är en fördel att vi kan våra grejer. Svävare har i stort sett samma slags motor som en snöskoter men själva fordonet är att betrakta mer som en båt. Här i skärgården har vi lite av varje. Vi som är öbor kan vår grej, helt enkelt.
Modell populär i England
Magnus Ivanoff är uppvuxen på Norra Stavsudda och tillsammans med sin far byggde han sin första svävare 1977 utifrån en byggsats de köpt i England. Några år senare flyttade han till England där han tävlade med svävare i juniorklassen. Sedan har intresset vuxit sig större och större och idag har han en verkstad som tillverkar och lagar svävare. Till sonen Rickard konstruerade han för några år sedan en minisvävare som blev populär och idag tillverkas den på licens i England.
– Det är en väldigt familjär sport. Det kostar inte så mycket om man jämför med många andra sporter och alla kan vara med, säger Magnus Ivanoff.
Kjolarna under svävaren, är viktiga eftersom det är ned i dem som luften blåses för att skapa ett luftövertryck som i sin tur gör att fordonet kan sväva fram utan att det nuddar marken.
– Blir det för dåligt tryck går det inte alls, säger han.
Att intresset blivit så stort för Magnus tror han beror på att det var ett accepterat skäl att få lite tid för sig själv som yngre.
– Som skärgårdsbo måste man alltid ha en anledning att komma från. Mina föräldrar drev en lanthandel. Så efter skolan var det alltid förväntat av mig att jag skulle hjälpa till där. Att gå och meka med min svävare blev en bra ursäkt, säger Magnus.
Svårt att få fler att åka
Svävarsporten är en av de minsta i Sverige med endast drygt tio personer som är aktiva varav majoriteten bor i skärgården.
– Bor man ändå här ute är det inte självklart att man börjar med någon av de vanliga sporterna. Då kan man lika gärna göra något udda, säger Magnus Ivanoff.
Att rekrytera fler åkare till landslaget är svårt, säger han. Det beror på Sveriges kortaste lagtext som förbjuder trafik med svävare.
– Lagen säger egentligen bara det. Punkt slut. Det är skittråkigt. Det var samma sak när vattenskotrarna kom, säger Carina Smedberg.
För att få köra med en svävare måste föraren ha ett tillstånd något som fått flera intresserade att dra sig ur, menar hon.
– Vi är det enda land i världen som har en svävarlag. International Maritime Organization klassar svävare som en båt men i Sverige görs ett undantag, säger Magnus Ivanoff.
Samtidigt säger han att lagen nog inte ensam är skyldig till att sporten är så liten.
– Om vi ser till våra grannländer Norge och Finland, som inte har någon lag som förbjuder svävare, finns det inte några tävlande alls, säger han.
Tillstånd ges av länsstyrelsen och delas bara ut om man har bruk för det.
Svenska svävarklubben har tillstånd för träning och tävling i Flottsbro, Huddinge.
Vad är det svåraste med svävare?
– Att lägga det på en nivå där man inte lägger för mycket tid på det här, säger Magnus Ivanoff.
Väl tillbaka vid skrivbordet på redaktionen ser jag på något sätt också likheten mellan den där textraden och svävarsporten, trots allt. Att hålla på med svävare är inte bara en sport – det är en passion.
