KRÖNIKA. Kanske ligger det i människans natur att vägra se vissa faror som nalkas och inte reagera förrän det i stort sett är för sent. Genom historien finns otaliga exempel på fenomenet, inte minst i vår egen omvälvande tid.
När de ryska styrkorna stod vid gränsen till Ukraina i februari fanns det fortfarande de som inte ville tro att Putin skulle anfalla. Ändå har han under decennier blottat sina böjelser för att återupprätta ett storryskt imperium. Inte ens när Putin lät annektera Krim reagerade omvärlden tillräckligt kraftfullt för att avskräcka honom från att fortsätta på den inslagna linjen.
Motsvarande handlingsförlamning finns bland världens ledare när det gäller klimatkrisen. Även om de flesta av dem idag medger att den faktiskt existerar är förvånansvärt få beredda att vidta de drastiska åtgärder som anses nödvändiga för att rädda planeten.
De som vägrar att agera när katastroferna står för dörren försöker köpa sig tid som inte finns, kallar fakta för fejk och beskyller visionärerna för att vara alarmister. Allt under parollen ” det som inte syns finns inte”.
Företeelsen existerar även i vår lilla skärgårdsvärld. Här har forskare, länsstyrelsen och kustfiskare i åratal varnat för den kollaps som Östersjöns fisk och fiske står inför utan att några avgörande beslut fattats. Snarare tvärtom. Det är bara två år sedan som den dåvarande landsbygdsministern sade nej till att flytta ut trålgränsen.
Så i november förra året lade Miljö- och jordbruksutskottet ett skarpt åtgärdsförslag för att rädda de sista spillrorna av strömmingsbeståndet. Samma månad antog Socialdemokraternas kongress nya riktlinjer för fisket och ansåg då plötsligt att det är angeläget att flytta ut trålgränsen från dagens fyra till tolv nautiska mil från baslinjen.
Riktigt så kraftfullt har inte regeringen mäktat agera men i förra veckan gav den Havs- och vattenmyndigheten (HaV) i uppdrag att flytta ut trålgränsen på prov under fem år i vissa områden längs ostkusten. Lägg därtill att man just beslutat revidera den nationella förvaltningsplanen för skarv och att licensjakt på säl nyligen införts.
Trots att många förespråkar långt kraftigare och snabbare åtgärder måste ändå regeringens initiativ ses som ett steg i rätt riktning. Kanske har hotet mot strömmingen och det småskaliga fisket blivit så reellt att det inte längre går att blunda för ens om man vill. Nu återstår att se hur lång tid HaV behöver för att komma i gång med uppdraget. Låt oss hålla tummarna för att det då inte redan är för sent.
