Genom historien har djur ofta använts i militärt syfte. Till de lite mer okända djuren i försvarets tjänst hör sälar. På Gålö fanns under andra världskriget den hemliga försöksstationen Palmen, där sälar tränades upp för att hitta ubåtar. I ett EU-projekt ska sälstationen nu öppnas för allmänheten.
Den gamla sälstationen ligger avskilt vid Långgarnsviken på sydvästra Gålö i Haninge. Här dresserades sälar till att användas i ubåtsjakt och för att lokalisera minor och sjunkna torpeder. I flera år har den stått övergiven men nu ska Skärgårdsstiftelsen som äger marken göra sälstationen till ett besöksmål.
– Det är så häftigt att kunna vara med och plocka fram en sån här historia som är så okänd, för det här har ju varit hemligt i många år. Först på 90-talet var det möjligt att hitta dokument om sälstationen i krigsarkivet, säger Pia Berg, Skärgårdsstiftelsen, och projektledare för upprustningen.
På 40-talet kränktes Sveriges gränser av ubåtar och militären visste inte hur man skulle ta sig an problemet. Psykologen och beteendevetaren Valdemar Fellenius hade en idé om att sälar borde vara väl lämpade för att användas inom försvaret. Sälarna är intelligenta, lättdresserade, bra simmare och kan dyka väldigt djupt. Därför borde de ganska lätt gå att träna upp till att söka efter ubåtar och minor.
Fellenius satsade själv pengar på att dra igång projektet men efter ett par månader blev även marinen intresserad och gick in med pengar och resurser år 1940. Operationen fick namnet ”Palmen” efter den specialbyggda motorbåt som användes för att föra ut sälarna på öppet hav vid träningen.
Från början låg stationen i Säck i mellanskärgården men flyttade efter ungefär ett halvår till Gålö. Den nya platsen låg väldigt ödsligt och skyddat och både material och personal kunde färdas nästan ända fram till stationen markvägen. En stor bergknalle skyddar strandlinjen och håller nyfikna borta. Anläggningen var noga inhägnad med staket och låsta grindar. Här bodde Valdemar Fellenius med sin familj – frun Jutta och sonen Per, i en liten stuga vid vattenbrynet under de fyra år han kom att driva stationen. Huset finns kvar än idag.
Utmed stranden byggdes bassänger med ett kraftigt pålverk som på håll kunde tas för en kaj eller brygga. Det fanns plats för upp till 50 sälar även om det aldrig kom att vara mer än 20 sälar på Palmen. Vintern 1940 hämtades 19 sälungar från Bottenviken. De matades med en blandning av tjock grädde och matolja till de blivit så stora att de åt strömming. Då började den riktiga träningen. Sälarna blev med tiden tama och de duktigaste fick namn som Pottifar, Lotta och Pelle.
Sälarna tränades i att lokalisera minor, hitta torpeder och dess främsta uppgift – uppsöka och 
markera ubåtar. När man skulle ut på öppet vatten för att träna ankrade båten på utsidan av bassängen och sedan blev sälarna hissade i burar från bassängen över till båten med en kran.
Längs ena sidan på båten fanns en lucka som sälarna kunde simma ut och in i. Man experimenterade med olika metoder för att indikera de uppsökta föremålens position. När sälen kom i kontakt med en ubåt skulle en anordning på en sele som var fäst på sälen utlösas och positionen anges.
– Tanken var att de skulle simma nära ubåten och så skulle en manick fastna och utlösa en boj eller ljussignal som kunde indikera på ytan var ubåten var. Fellenius var ju beteendevetare, han fick ingen hjälp med det tekniska utan fick försöka luska ut själv hur han skulle göra, berättar Pia Berg.
Förutom sälar arbetade Fellenius även med träning av berguvar, örnar och duvor för luftspaning. Duvförsöken fungerade bra men örnarna ville inte låta sig tämjas utan rymde.
– De lärde dem att om det sticker upp nåt svart ur vattnet, typ ett periskop, finns det godsaker där. På så vis kunde människor se var fåglarna flög när de släpptes ut och lokalisera främmande båtar. Det är det här som är så fascinerande. Att de faktiskt lyckades tämja djuren.
I april 1943 hade en av sälarna kunnat bli hjälte då den sattes in i sökningarna efter den sjunkna ubåten Ulven. Fellenius och favoritsälen Pelle åkte till västkusten med tåg. Sälen sattes ut där man trodde att ubåten var, men Pelle misslyckades med sitt uppdrag. Det visade sig att Ulven låg flera kilometer från de vatten där sälen sattes att söka. När ubåten sedermera hittades var alla besättningsmän döda. Det var inte Pelles fel, eftersom ett problem var att sälarnas sökradie inte var så stor utan man behövde veta var man skulle leta.
Hösten 1943 kom order från marinchefen om att Palmen skulle avvecklas då man tyckte att det kostat för mycket i relation till resultaten. Men Fellenius gav inte upp utan fortsatte med verksamheten utan ersättning ett och ett halvt år till. Men i april 1945 meddelades att försöksverksamheten slutligen var avvecklad. Efter nedläggningen blev Fellenius erbjuden att starta upp ett liknande projekt i USA fast med delfiner som försöksdjur. Han avböjde dock. Amerikanarna satte istället igång egna projekt med delfiner och sjölejon som enligt uppgift ska ha pågått ända in på 1990-talet.
Efter nedläggningen av Palmen har området använts till diverse olika saker men de senaste fem åren har det stått tomt. Nu ska sälstationen visas upp för allmänheten som en del i ett EU-projekt där Gålö och tre andra militärhistoriska verksamheter, två i Finland och ett på Åland, ska rustas upp och sammanställas i ett gemensamt projekt. Allting kommer att göras tillgängligt i en app där det finns en digital guidad tur med information och filmer från sälstationen.
– När jag började på skärgårdsstiftelsen 2011 hade den dåvarande chefen varit ute och tittat och kom tillbaka och sa att ”tänk om man kunde göra någonting med det här stället”. Då kände jag att det här får bli min mission. Innan jag går i pension ska jag se till att den här sälstationen går att visa för besökare.
Och snart är det verklighet. Innan årsskiftet hoppas Skärgårdsstiftelsen ha en entreprenör som kan driva anläggningen. Till sommaren 2018 kommer allting vara färdigt för besök.
