I över tre års tid har en konflikt pågått på en ö i Stockholms norra skärgård. I grunden handlar det om vem som ska få färdas på en väg som löper tvärs över ön, men med åren har det uppstått tvister om en rad andra saker.
Konflikten har skapat stark osämja mellan en familj och de flesta av familjens grannar. Den har splittrat, skapat vantrivsel och psykisk ohälsa hos vuxna och barn.
Under en period kunde posten inte delas ut på ön och sophämtningen fungerade inte på grund av tvisten kring vägen. Folk har blivit hotade och ofredade.
Dessutom har den upptagit massor med tid för polis, åklagare, advokater, domstolar, kronofogden, lantmäteriet och andra myndigheter.
Polisanmälningarna staplas på hög. Varje dom, varje beslut överklagas och vandrar vidare genom rättssystemet.
Samhällets kostnad för konflikten bör vid det här laget ligga på tvåsiffriga miljonbelopp.
Ledande politiker har inte polisanmält hot, som kunde stoppat konflikten för länge sedan. Andra har tagit sitt ansvar och anmält, men utredningarna lagts ner.
Myndigheterna agerar stelbent och tveksamt. Polisen har varit påfallande passiv.
När man konfronterar de ansvariga blir svaret: ”Vi följer bara lagen.”
Jag har tre kommentarer till det:
1) Myndigheter måste upprätta en handlingsplan för hur man hanterar rättshaverister så fort man har
identifierat dem. Nu verkar det mest som handläggare och tjänstemän tycker att konflikten är rörig och obehaglig och vill slippa den så snabbt som möjligt.
2) Polisen skyller på bristande resurser och stor arbetsbörda. Det stämmer säkert. Men om man inte klarar av att hantera den här typen av konflikter urholkas respekten för rättssamhället även hos normalt lojal och laglydig medelklass.
3) Det finns undersökningar som visar att rättshaverister upptar stor procent av myndigheternas handläggningstider. Vi kan inte tillåta den här typen av allvarliga konflikter att pågå i åratal och ta resurser från redan hårt ansträngda domstolar, polis, åklagare och myndigheter. Det behövs en ändring av lagen som ger rättssystemet större möjlighet att ingripa.
Under tiden fortsätter miljonerna att rulla och folk på ön att må dåligt. Risken finns att någon till slut skadas eller till och med dör.
Då kommer ansvaret att vila tungt på den stat som inte förmår att göra sitt grundläggande arbete.
